Verkligheten

Missfall

Självklart vill jag det! Om det kan hjälpa någon i sin svåra tid i bebisverkstaden så berättar jag gärna. Det finns ingen värre bubbla att befinna sig i. När det inte går, när något är fel…. När det är det enda som cirkulerar i ens huvud. Jag har skrivit om det tidigare men det tål att skrivas om det igen!

Vill börja med att säga att detta kommer bli ett mycket långt inlägg. Mitt längsta någonsin tror jag. Det handlar om att försöka bli gravida, om min erfarenhet kring detta.

Min allra första erfarenhet blev ett utomkvedshavandeskap. En chock, blott 20 år gammal låg jag där på britsen och fattade inte vad som pågick, 1 veckas sjukhusvistelse och en erfarenhet rikare. Min andra erfarenhet var ett missfall. Min tredje ett utomkvedshavandeskap till med operation och hela rubbet.

Min fjärde erfarenhet var Theodor. Redan som 23 åring hade jag gått igenom en del. Mina utomkvedshavandeskap trodde man berodde på äggledarinflammationer som ung som skapat ärrbildningar i mina äggledare (utan att jag hade en aning om dom själv). Jag blev opererad och ”spolad” som det heter. En jättejobbig erfarenhet och prat om att jag redan då eventuellt skulle bli barnlös och att jag skulle ställa mig i IVF kö. Jag som inte ens var där rent mentalt ännu. Som 22 åring är det jobbiga beslut att ta.

Dock så gick det bra ändå, Thedde kom ju till oss med en himlans massa undersökningar det första månaderna i graviditeten som följd, det var tryggt tyckte jag men kanske inte det man förväntat sig i sin första graviditet.

Augusti 2006 gifte jag mig med mannen i mitt liv. Efter en herrans massa velande fram och tillbaka så bestämde vi oss för att ge det här

med gemensamma barn en chans. Jag visste att en graviditet i stort sett skulle knäcka mig men så barnkär som Tony var så kände jag att jag inte kunde låts bli att gå med på att skaffa ett gemensamt barn. Skaffa var det ja….skaffar man verkligen barn. Nja, för vår del handlade det om allt annat än skaffa.

I December samma år som vi gift oss var jag planerat gravid. Vi berättade tidigt för båda stora pojkarna då jag visste att jag inom någon vecka skulle ligga raklång och kräkas så både kiss och svett skulle flyga. Några dagar efter att vi berättat fick jag blödningar. Fattade ingenting till en början…..men snabbt gick det ändå upp för mig att det nog var ett missfall på G. Mycket riktigt så blev det ingen bebis i juli 2007 som vi trott.

I Februari var vi gravida igen. Nu med stenkoll på ägglossning med stickor och rubbet för att tajma in det perfekt. Min bästa vän gifte sig och vi var på bröllopet. Jag nykter med smusslande av alkoholfria vinflaskor då jag inte ville någon skulle veta i detta tidiga skede. Jag höll ett tal helt nykter vilket är en bedrift för att var jag. Kämpade mig igenom hela natten med fest utan att berätta något för någon och låtsades vara party fast jag var dödstrött. Hade en konstig molande värk ner i benen minns jag.

Vi kom i säng sent och jag vaknar på morgonen och ska gå och kissa. Märker på vägen dit att jag äntligen fått lite symptom då jag har ont i brösten. Sätter mig på toaletten och det är som att vrida på en kran. Blodet forsar ner i toaletten och jag bryter ihop fullständigt. Jag sitter på golvet och gråter mig sönder och samman. Tony med mig på golvet.

Den förmiddagen är ett dunkel. Jag sitter i en bil och ska åka flera mil hemåt med en värkande mage och själ. ”Vad är det som är fel?” är det enda som ekar i mitt huvud. Nåt är fel, men vad??? Vi beslutar oss för att släppa barneriet för en stund. Jag läser på nätet om att man oftast inte gör något åt 2 missfall på rad, annat med 3. Då har man rätt till en utredning.

Den sommaren går och vi släpper det där med barn ett tag. Eller släpper är att överdriva, det ligger ju över oss som en grå ångestfilt i vad vi än planerar och tänker för framtiden. Vi vet att vi vill ha ett gemensamt barn och min klocka tickar. Jag vill inte bli för gammal. Från att ha velat vara en ung mamma (vilket jag blev) till att bli ”för gammal” i ett nafs.

Månaderna går och vi vågar inte riktigt försöka, men jag håller koll på ägglossningen. Blir ändå besviken varje gång mensen kommer men kan inte säga att vi försöker. Min klocka tickar och jag börjar så smått att tänka att det kanske inte kommer att gå. Börjar tänka på Tony. Ska han inte få några barn pga mig? Är på riktigt beredd att låta Tony gå ifrån mig…. för att träffa någon som kan ge honom ett barn eftersom jag inte verkar kunna.

Jag ifrågasätter min kropp och tror att det kanske är så att kroppen redan gått i dvala. Mitt i allt detta går jag i väggen. Sover ingenting. Har konstiga symtom i kroppen och mår så fruktansvärt dåligt. Blir sjukskriven och plötsligt så känns barn väldigt långt bort. Dock så tror jag att fokuset på att försöka få ett gemensamt barn fick mig att orka på ett annat sätt. Att vilja komma tillbaka till livet.

Jag behövde få ordning på allt för att kunna bli mamma. Promenader, vila, inte göra någonting alls utan bara vara, slutade röka, blev tjock och lät bara kroppen vara. I september började vi försöka igen och i oktober blev jag gravid igen. Detta var det avgörande tredje försöket. Det som skulle avgöra för vilken framtid vi hade att gå till mötes. Bebis i juni -08 eller utredning?

Det blev ingen juni bebis, det blev ett blodbad och en förtvivlan över att det var över nu. Att det inte skulle gå. Tony skulle inte få bli pappa och att jag måste ge plats åt någon annan som kunde göra honom till den där fantastiska pappan jag visste han skulle bli.

I januari startades en utredning. Tony visade sig ha simmare som var bättre än medelvärdet vilket avgjorde saken. Det var jag. Man hittade dock inga direkta fel i första skedet. Man pratade om infertilitet (vilket klingade så fel i mina öron). Jag var ju inte infertil när jag blev gravid väl? Det pratade om behandlingar som spolning av äggledare och att hjälpa ägglossningen med mediciner som skulle göra att jag skulle få gå på koller en gång per månad för att få ett ”OK till sex” eller ett ”förbud till sex.” Äggblåsorna kunde nämligen bli för många.

Hela tiden sa min magkänsla att detta var fel. Jag hade perfekt ägglossning, PERFEKT. Läste på olika forum och på alla instanser om detta och fick till slut bekräftat att man ABSOLUT inte skulle störa en perfekt ägglossning för då kunde det vara kört. Kom i kontakt med en privatklinik ute på Värmdö. Var på ett besök. Han lyssnade på min gråtande historia och så sa han (jag kommer minnas detta för resten av mitt liv):

Jag vet exakt var i ert problem ligger och jag ska hjälpa dig att bli gravid.” Jag grät som ett barn.

Besök på Karolinska sjukhuset för 30 rör blod och undersökningar. Hem åkte vi som ett nytt par av människor. Vi hade fått hopp igen. Ett hopp om att det kanske skulle bli ett barn i alla fall. Det jag berättat för läkaren var oxå att jag kanske var gravid nu. Jag hade den känslan i kroppen! Perfekt svarade läkaren och skrev ut mediciner till mig i förebyggande syfte. ”Är du gravid nu så kom ihåg att börja med detta så fort du vet”. Jag fick utskrivet progesteron (vilket fattades i min kropp) och Trombyl (blodförtunnande).

En dag i februari åkte Tony för att handla. Jag hade hållt mig från att kissa i flera timmar för att jag skulle testa på kvällen. Testade och redan innan jag hann lägga ifrån mig stickan tyckte jag att jag anade ett plus. Jag var gravid! Dock så känner man ingen lycka i det här skedet, mer en oro som är så stor och en oro som färgar hela ens vardag. När Tony kom hem stod jag där i hallen med testet och hans första ord var: ”Vad starkt det var jämfört med dom andra testen du tagit”.

Där och då tändes ett hopp jag inte känt förut. Jag började ta min medicin som jag skulle. Ringde kliniken som kvittrade högt i telefonen åt den glada nyheten. Fick en liten blödning några dagar in i graviditeten, på Theddes födelsedag minns jag. Satt där på toaletten och grät en skvätt men gick ut och höll masken. Berättade för Tony på kvällen. Hans ord då var oxå väldigt avgörande för vår framtid.

Nina, inget mer nu. Om det inte går vägen nu så försöker vi inget mer. Det räcker nu. Jag vill inte se dig gå igenom det här om och om igen. Vi har dina fantastiska barn som jag är låtsaspappa åt, det blir bra. Det räcker nu”.

Det gav mig ett lugn jag inte känt tidigare. Det kom inget mer blod. Jag började må illa för att till slut ligga helt nedslagen av krärkorgier och helveteskval. Rutinundersökningarna avlöste varandra och det fanns gånger som Tony fick bära mig till läkaren. Jag var så svag av allt kräkande. På en utav rutinundersökningarna i vecka 8 blödde jag. Låg där på britsen och blev så jävla ARG minns jag. ”Ja men kom ut då för helvete…. dröj inte kvar därinne” var tankegången. Dock så visade det sig vara så att jag blödde av progesteronet som gjorde slemhinnorna skörare så det fanns tack och lov en förklaring till blödningen.

Under hela min graviditet med Milo kunde jag inte vara lycklig på det sättet jag hade velat vara. Jag hade en sån fruktansvärd oro i min själ. Jag vågade aldrig hoppas på riktigt. När jag köpte kläder så tänkte jag att jag måste spara kvittona om de skulle lämnas tillbaka. Vi köpte en billig vagn och jag tänkte att det var bra att den var billig så vi inte skulle förlora så mycket pengar.

Gjorde i ordning hans lilla säng i vårt rum med att bädda i sista sekunden. Ville inte ha haft den att titta på för länge för att sen inte få lägga någon där i. Jag sa till Tony att jag inte trodde det förrän han låg på mitt bröst. Jag minns rutinultraljudet som först visade att han inte hade någon magsäck eftersom den var tom, bebisar lever inte utan magsäck. Efter 2 timmars oro fick vi till slut konstaterat att han nog inte druckit sin morgondos av fostervatten. Bröt ihop utanför sjukhuset och bara grät i en timme.

Så var känslan hela tiden. En illa smak i munnen. Vi gjorde 6!!!! besök på BB för att jag hade panik över att han skulle dö i min mage. Jag var överburen och hade hög ålder. Risken ökar-. Jag skällde på en utav läkarna för att dom inte ville sätta igång mig, jag grät och bad om att få bli igångsatt för att jag inte ville förlora honom. När förlossningen till slut kom igång så blödde jag som ett troll. Trodde att moderkakan lossnade och att han skulle dö nu. Så höll jag på….. t.o.m på förlossningen lyssnade jag på hans hjärtljud, kollade barnmorskornas min för hur han mådde därinne. Skulle han hinna dö innan vi fick honom???

Fruktansvärda bilder på smärta – sorry! Men oj vad de betyder mycket för oss!

Milo kom ut som en rund go lite blå bebis på 5 kilo och den lyckan och lättnaden jag då kände var så galet stor. Den är svårt att beskriva i ord och jag får i detta nu tårar i ögonen av känslan det gav mig. Jag var så stolt över att jag hade klarat att göra Tony till pappa. Ni vet när min mun formades till ett stort VARSÅGOD.

Så…. åh nu gråter jag lite. Det var så stort och så mäktigt att det inte finns mycket som slår det. När livets hårda skola visat sig som flera stora misslyckanden och sedan så plötsligt ler livet emot dig med sitt största leende. Som om GUD lägger sin hand på dig för en stund.

Det är vår historia. Jag har lärt mig att ALDRIG fråga par som (man tycker det borde vara dax för) inte får barn om ”När är det dags för er att skaffa en liten”. Man vet aldrig deras historia, vad dom genomgår? Sånt här genomgås oftast i det tysta. Jag har lärt mig att det livet man får är en gåva. Ingen självklarhet och inget som bara kommer till en när man vill. Man kan kanske inte bara ”skaffa barn”.

Jag har lärt mig att vara ödmjuk inför att jag är välsignad med 3 friska barn. Livet har lett åt mig stort 3 gånger. Gud har lagt sin hand på mig. Jag har lärt mig att förstå människor som börjar gråta när någon i deras närhet blir gravid. Det ÄR som ett slag i ansiktet som är svårt att ta. Jag har lärt mig förstå hur jobbigt det kan vara att se gravida magar och barnvagnar. Jag har lärt mig att förstå kvinnor som inte blir förstådda över att de vill ha fler barn fast dom har barn sen tidigare. Det finns så många såna här historier.

Detta var vår.

Kommentarer

  1. Jessica

    Tack för att du delar med dig av detta! Precis vad jag behövde efter att precis gått igenom mitt fjärde missfall (plus ett utomkveds).
    Progesteron är alltså det som hjälpte dig. Då ska jag käka en massa sådant. 🤩
    Det var så skönt att få läsa detta idag. ❤️

  2. Anneli

    Jag minns när vår äldsta son började bli nästan 4 år så sa vår närmaste granne: Men är det inte dags för en till snart, det är bättre det är tätt mellan barnen. Då hade jag fått 3 missfall efter varandra.

  3. Nina

    Så fint att du delar med dig av er resa.Tårfyllda ögon när jag läser detta.Vpr dotter blev till i ett nafs och allt gick lätt och bra.När vi sen bestämde oss för ett syskon tog det tid, 4 år innan jag blev gravid igen.Lång tid att vänta,oro och gråt. Dock inga missfall han tog bara väldigt lång tid på sig att vilja komma till oss.

  4. al68

    Vad fint du skriver, vilken lycka att ni fick er lillakille till slut. Känner igen mig så mycket i detta du skriver. Har gått genom detta svåra med. Har två killar sedan tidigare. Träffade min nuvarande man som inte hade några barn. Efter MÅNGA missfall och en halv graviditet som gick åt skogen fick vi äntligen vårt efterlängtade lillkille ihop. Vi får vara tacksamma för detta, det är många som inte är så lyckligt lottade. Ha en fin kväll 😘❤️

  5. Therese

    Så ärligt, sorgligt, fint skrivet. Blir alltid så berörd av att läsa om barnlöshet, missfall, kämpande o tårar kring barngörande då det ligger mej så nära med måååånga år av barnlöshet, missfall (”bara” 1 dock), att åka fram o tillbaka mellan hopp o förtvivlan om varför det inte går, om o om igen, år efter år. O när det efter många år äntligen går så slutar det i missfall.
    Men nu, äntligen efter 5 års försök har vi vår nu 16-månaders (idag) fantastiska älskade efterlängtade Juno!
    Men alltid alltid kommer det beröra mej att läsa, höra andras snirkliga vägar till barn.

×

Niiinis Kitchenlife

Nina "Niiinis" Hermansen är entrepenör, influencer och receptkreatör. Deltagit i Hela Sverige Bakar 2012. Driver en av Sveriges största bak/mat-bloggar. Välkommen att ta del av massor med goda recept och livet!

Bloggen driftas av:
Cure Media - Influencers