Tack till dig! ❤️

Men hörrni!

WOOOOOW säger jag bara. Vilken fantastisk grej! Ni är såå många som svarat på frågorna och berättat om er själva.

Igår kväll satt jag i 2,5 timma och läste och svarade. Lagom till Lets Dance började var jag klar, men då hade det kommit några till. Ska fortsätta gå igenom alla så sluta inte vad ni än gör. Fortsätt fylla på! ❤

Vet ni, jag är berörd. Dels för att ni delat med er men också av många livshistorier som ni delade med er av. Jag bara älskade att få läsa om er, det var som att jag plötsligt fick en glimt in i era liv. Det här måste vi göra mer av. ❤ Älskade det!

Nu ska jag vara ärlig med er. Det här var något som jag och Tony pratade om på vår morgonpromenad i morse.

I den här världen som jag jobbar i, influencervärlden alltså, är allt så speciell på så många plan. En del driver sina sociala kanaler endast som inspiration. Vissa personer har alltså valt att visa upp happy klappy, perfekta hem, perfekta kläder, sminkningar, hur framgångsrika de är eller whatever. Det som just dom har gemensamt är att det är väldigt lite tråkigheter och verkligt liv på en sån kanal.

Jag tycker egentligen ingenting om det. Jag tycker att man får driva sina kanaler precis som man vill och obviously så verkar det funka för såna kanaler är väldigt stora.

Jag som jobbar i den här branschen följer ju en hel del konton och också en del bloggar. Man gör det för sin egen inspiration, nyfikenhet, för att de är ens kollegor egentligen eller varför man nu må följa någon.

Till saken nu då. Igår när jag läste era kommentarer och livshistorier så slogs jag av en realitycheck. Alltså, nästan alla kommenterade med att min blogg kändes äkta. Förresten, tack för att ni tycker det. Då har jag lyckats ge er en blogg som är jag, så som jag är som person och så som jag vill att ni ska se på den.

Men återigen till vad jag slogs av. Jag, precis som säkert många av er, kastas också in i den där fakevärlden bland influencers ibland. Jag kan sitta och känna mig värdelös och inte tillräckligt driftig för att jag inte lyckats bättre. Jag kan sitta och känna mig ful och gammal när jag märker hur många som fixar sig med diverse hjälpmedel. Jag kan längta efter något att känna igen sig i. Ångest, depp eller bara ett stökigt hem, sjuka barn, oro, bråk med gubben eller orken som inte riktigt finns.

Vissa influencers är ju så inihelsickes framgångsrika så det känns som man spelar i en helt annan liga, det gör jag också. Det finns dom som är riktigt superheta på den här marknaden så allt de tar i blir till guld. Jag är absolut inte framgångsrik på det sättet med min blogg, inte på långa vägar. Nu måste jag bara förklara att jag absolut inte är avundsjuk, missunnsamhet är det värsta jag vet. Tvärtom så kan jag imponeras.

Men tyvärr så påverkas jag ibland negativt gentemot mig själv. Funderar över varför inte jag lyckats så bra? Kritiserar mig själv hårt och missnöjt. Tycker att jag borde vara bättre.

Men så i morse när vi gick och pratade jag och Tony så var det som en polett som trillade ner för mig. Måste någonstans tacka er för det, för det var när jag läste era kommentarer som de här tankarna startade. Inget nytt på torpet men ibland behöver man en skjuts i rätt riktning i tankeverksamheten.

Jag tror att man ibland slukas med i den här influencervärlden och blir fartblind. Man vill hela tiden bli bättre, prestera mer osv. Alltså, kort och gott, siktet är inställt framåt och uppåt. Men vad är det jag vill ha mer av? Alltså egentligen?

Jag har allt jag behöver. Det finns inget mer att önska här om man ser krasst på det. Siktet behöver inte vara inställt uppåt och framåt. Det här är verkligen intressant tycker jag. Hur vi människor kan påverkas av yttre faktorer som vi egentligen inte ens själva önskar. För att vi t ex läser en blogg där personen är superframgångsrik, gör TV, får designa kläder åt ett hett klädmärke, går på galor och invigningar var och varannan dag, reser utomlands en gång i månaden och har ett hem med den senaste designen.

Vad kan sånt här få en att känna? Jo man jämför sig. Man ställer sig själv mot den här personen och vad känner man då? Ofta känner man besvikelse tror jag, inte alltid och inte alla. Det hänger säkert också på hur man mår själv, och vilket mindset man är i. Men många gånger tror jag att man kan känna sig otillräcklig eller missnöjd med det man själv har åstadkommit. Det är ju när siktet är så högt och långt fram inställt som man blir besviken. Målen är alltså alldeles för höga. Det måste vara absolut bäst att sikta framåt och uppåt men i små mängder och framförallt ALDRIG jämföra sig med någon annan än sig själv.

Det finns ju så galet mycket annat i världen att glädjas åt, att vara lycklig för. Som någon skrev ”Jag väljer lycka varje dag”. Vi kan ju faktiskt själva välja att vara lyckliga. Är allt skit så finns det säkert något litet att glädjas åt ändå i just den stunden.

Just nu har jag ett fett jäkla IBS skov. Magen värker illa och jag är uppsvälld som en liten gris runt magen. Men jag försöker verkligen istället glädjas åt att det är helg, åt att solen skiner och att termometern visar 11 grader plus. Jag är dessutom på tur med min lilla familj som jag älskar mer än något annat.

Vart ville jag komma med det här då? Jo men att jag är glad att jag har er som kommenterar, som håller mina fötter på jorden, som hjälper mig att förstå vad som egentligen är viktigt här i livet. Vi alla behöver nog såna små skjutsar ibland.

En bild tagen från vår givande morgonpromenad.

Tack för att ni finns! Tack för att just Du läser min blogg.

Kram Nina