Hade kunnat gå illa…

Hej fina ni!

Usch, har lite svårt att sluta tänka på att det hade kunnat gå riktigt illa idag. Imorgon ska jag berätta mer om vår dag, men jag måste nog få ur mig det som hände först.

Är så lättad men väldigt trött. Det tog fasligt med energi.

Det var nämligen så att idag när vi var på väg till Tonys mamma och pappa så hade det bildats stora höga skåror i körbanan. Rätt vad det är så åker ena däcket liksom upp på kanten på skåran och hela bilen får sladd. Allt går ju på några sekunder men jag skulle kunna återge varje sekund i detalj. Jag hinner tänka alla tankar samtidigt som det står helt still i huvudet. Det enda jag gör när jag ser att bilen är på väg ned i diket med sidan först är att jag skriker ”MIIIILOOOOO – HÅLL IIIIIII DIIIIIIG!” Jag håller krampaktigt i mig i dörren samtidigt som jag borrar ned fötterna i golvet. Förbereder mig på att vi kommer volta. Usch hörni, nu rinner tårarna igen. Jag vet inte om jag är känslig eller om det är nåt annat men jag har mått så dåligt av det här sedan det hände. Tony säger också till Milo att hålla i sig. Plötsligt så rätar bilen upp sig i diket och vi kör över några vägpinnar samtidigt som Tony gasar upp bilen och vi kör framåt i diket och plötsligt är vi på vägen igen. Jag ser träden swisha förbi på min högra sida. De träd som jag för en millisekund sedan tror att vi ska volta in i. Jag ser det här i slowmotion nu.När vi väl kommer upp ur diket så stannar Tony bilen. Jag har sån hjärtklappning så jag trycker ner rutan för att få luft. Då bryter jag samman och börjar gråta hulkande. Tårarna sprutar och Tony kollar hur Milo mår i baksätet. Milo är ok men lite skakad. Han blev lite ledsen och skärrad såklart och så grät ju jag som en tok. Jag griper tag i hans hand och håller den hårt. Förklarar att jag gråter för att jag blev så himla rädd. Jag har svårt att andas och gråter ända nerifrån magen. Har liksom svårt att sluta. Tony håller om mig och ber mig andas ner i magen. Till slut lugnar jag mig lite i alla fall.

Sakta kör vi vidare och kommer till svärisarna gård. När vi kom ur bilen så ställde vi oss och kramades allihopa. Väl inne berättade vi vad som hänt och jag började gråta igen. Usch….så himla skärrad alltså.

Min tidigare krock låg färskt i minnet, Elliots avåkning och så det här. Inga personskador men jag tror jag är lite skakis efter det som hänt tidigare varför jag kanske reagerar så kraftigt nu? Det är egentligen skitsamma….

Nu ska jag gosa in mig i soffan här. Milo sover och Tony sitter nära mig. Stora barnen är ute och far tyvärr, hade gärna haft dem här bredvid mig också.

Ikväll tackar jag högre makter för att vi är ok! ❤

Kram Nina