Jag krockade

Alltså, den här dagen….. jag vet liksom inte var jag ska börja? Halv 2 inatt fastnade pattenassen i dörrhandtaget som ni läste. Alltså, tack för alla kommentarer. Ni vet hur man ska trösta en stackars skadad sate. ❤️❤️❤️

Men det hände en grej till…..

Detta råkade hända! På väg till fritids för att hämta Milo så frontade jag…..ämen jag orkar inte. Jag kom körande till höger efter en korsning. Ser att en bil står i min vägbana med fronten mot mig. Han har väjt för bilen framför honom och har alltså kastat sig ut i motsatt körbana, min körbana. Dock så räcker inte det, för bakom honom kommer nästa bil som inte får stopp som kastar sig ut i min vägbana och frontar med mig innan han hasar ned i diket.

Så jäkla otäckt. Det blev en smäll och som ni ser är min bil rätt kvaddad i hörnet. Jag höll i mig hårt som fasen i ratten. Höll i mig hårt så jag inte skulle göra illa mig. Killen, en mycket ung kille, var så himla gullig. Kastade sig ur bilen och in i min frågade hur det gick och sa förlåt massor med gånger. Som tur var hade jag knappt fart och han hade lyckats få ned farten rejält innan det small.

”Ja man krockar ju inte med flit så det är lugnt” svarade jag.

Där stod vi som två förvirrade människor och ba: ”Vad gör man nu?” I min bil och handskfack fanns ett kuvert med orden ”Om olyckan är framme”. Där fanns alla papper man skulle fylla i även om det blev lite taffligt gjort med minusgrader och två småchockade människor. En civil brandman kom och stannade bilen. Så gulligt! Han kollade till oss så vi var ok. Pratade och kollade bilarna. Frågade lite saker och var bara allmänt snäll och omtänksam. Nästan så jag ville börja gråta lite. När man krockar sådär så känns det bara som om man vill ha en kram. Någon som bara håller om en när man just blivit väldigt rädd och skakad.

Jag var ok, jag är ok. Känner av i musklerna lite. Som träningsvärk känns det. Inget ont. Brandmannen sa att man kan åka till akuten och få det dokumenterat om man tror att något kan ha hänt men jag har känt efter (även om jag vet att det kan komma i efterhand) och det känns ok. Han sa också att han tyckte vi såg ok ut.

Jag var ju på väg till Magnus kalas så vi har varit där ikväll. Jag sov en timma när jag kom dit. Spänningarna släppte så jag frös och kände mig urrig. Somnade en stund och det kändes bättre när jag vaknade. Men åh vad jag vill ha min Tony nu. Att han klappar lite på mig. Bilen står kvaddad utanför och jag känner bara blööööök med allt sånt.

Den här dagen blev väl lite sådär känner jag. Vill bara sova på Tonys arm nu. Hans flyg var försenat så jag får se när jag får hem honom? Så länge får jag krama på stora barnet. ❤️

Kram Nina