Dåligt självförtroende

Ibland får jag så fina kommentarer så jag blir alldeles mållös. Idag var en sån dag.

Alltså, inget jag säger…men ska jag vara helt ärlig så har jag perioder då jag får dåligt självförtroende med mitt bloggande. Känner bara som att vem vill liksom läsa om mitt vanliga liv dag ut och dag in. Om mig? Vem är jag ens att sitta och skriva om mig, visa bilder på mig och mitt liv? Så blir jag ibland. Känner mig liksom lite beige….

Jag försöker ju läsa andra bloggar även om jag hinner dåligt då jag har så sjukt mycket själv. Men det känns som jag borde och måste uppdatera mig och hänga med lite. På andra bloggar finns det supervackra hem, fantastiskt mode, tränade kroppar, fantastiska middagar och härliga utlandsbilder att ta del av. Här hos mig så är det som att komma till landet. Haha…. här bor vi i vårt lilla lilla hus på kullen, lever vardagligt vanligt liv med tvätthögar och tråkig matlagning på kvällarna. Ibland åker vi till storstan och fladdrar runt men för det mesta är vi på den lilla kullen där inget speciellt händer.

Huuu vad tråkigt. Jag är inte ens kontroversiell eller tycker om att provocera. Jag är eftertänksam och vill aldrig bli missuppfattad eller uppfattad för nåt jag inte är. Egentligen kanske jag inte ens borde blogga? Hur kan det vara så många som läser tänker jag när jag har mina svackor? Å så kan jag tycka synd om dig som släntrar in här och ba: ”Jaha, här var det samma gamla visa igen”.

Ibland önskar jag att det hände lite mer liksom. Nåt fantastiskt. Varför inte skriva en bakbok t ex? Vad häftigt det skulle vara att berätta det för er. Du vet – ”Nu jäklar i min lilla gata händer det grejer på kullen” och så skulle jag släntra in här och skriva så det glödde i tangenterna.

När jag har dåligt självförtroende så kan tankar om att kanske fixa nåt event i Sthlm bli övermäktigt. Tänker då att det säkert inte skulle komma någon så jag skulle få stå där och äta snittarna själv och skratta mitt nervösa skratt medan jag ursäktade mig för att ingen kom.

Tro nu inte att jag fiskar likes eller bekräftelse på det här inlägget. Det är mer för att berätta det för dig….att det här bloggjobbet ju inte bara är ett jobb. Det är en heltidssysselsättning där man som med vilket jobb som helst ibland tappar tron på sig själv eller kanske får tankar om ett nytt jobb. Att vad man tror är förväntningar på en ibland kan kännas alldeles för stora – och som om man inte pallar trycket för man är inte bättre än såhär.

Åh shit, långt inlägg. Ska sluta fladdra på tangenterna nu.

Idag tog vi oss ändå ut från lilla huset på kullen och gav oss iväg på innebandy. Theddes lag kom till final i Storvreta cup och vi kände vi ville supporta lite.

Skönt att få Milo utanför husets väggar också. Han är spänd här då vi ska åka o åka skidor imorgon. Så härligt. Snö och skidåkning och noll TV-spel och telefon.

Där borta står han min tränarpojke. Den där kepsen som nästan vuxit fast på hans huvud, hans kroppsspråk som bara en mamma kan läsa av så tydligt. Snacka om att man kan sitt eget kött och blod. Tänk – honom har jag tillverkat?! Ja hans pappa var med på ett litet hörn men det var fan ett litet hörn. En bråkdel av en graviditet skulle jag vilja säga….ändå är de med och bidrar med så sjukt mycket DNA. Konstigt egentligen…

Dom förlorade fett mycket. 9-2 typ…. ett finskt lag som sopade banan med dem. Så är det med det finska sisut.

Kolla! Jag vågade. Jag sa att jag var missnöjd. Fick komma dit idag och göra om rubbet och det blev superbra! Så nöjd nu! Det kallar jag service!

Nä, jag måste försöka sova nu. Ska ju upp i ottan och dra mot fjällvärlden.

Hördu, tack för du läser här! Verkligen….

Kram Nina