Resan med Kaffestugan

Godmorgon!

Är stressad men ville skriva några rader till dig innan jag fortsätter här.

Igår var en av oss härinne och hälsade på i Kaffestugan. Eva från Sandviken kom och hälsade på med sin karl. Jätteroligt och få prata lite med dig Eva. Hon driver ett sommarkafé i sin trädgård på somrarna. Tror hon sa det skulle vara öppet vecka 28-29 eller nåt. Följ hennes sida på Facebook om du vill åka förbi, Evas Trädgårdskafe (<-länk) heter den.

Blir så fantastiskt hedrad när ni kommer och hälsa på. Eva hade ju ändå åkt sådär en 12 mil enkel resa. ❤️ Hoppas ni njöt av ert fika Eva!

Idag är jag både glad och ledsen i magen. Idag är nämligen den allra sista gången som vi kommer ha Kaffestugan. Det blev en fantastiskt sommar, en fantastisk höst och vi är verkligen så himla glada för den här möjligheten som vi haft. Jag gick verkligen ”all-in” och satsade själ, hjärta och pengar i Kaffestugan.

En långvarig dröm som jag till slut fick uppleva på riktigt! Jag ångrar absolut ingenting utan känner mig verkligen fylld av kärlek, av erfarenhet och av ännu mer kunskap. Det var ett galet hårt slit men så värt det. Alltså, vi hade inte ens kunnat fantisera om hur mycket människor som kom! Va? Ibland uppemot 400 personer på en dag.

Tänk när vi låg i sängen och funderade, kalkylerade och planerade. Hur vi inte hade en aning då. Haha…. första dagen var kaos med folk. Andra med. Helgen därpå och därpå. Kö ut från dörren i 3 timmar!

Alla som var med mig på den här resan bär en speciell plats i mitt hjärta! Ingen nämnd och absolut ingen glömd! Här var det skratt i det extremt trånga köket. Farmor (svärmor) diskandes som vanligt. ❤️ Älskar henne!

Min familj som varit där, både fikat och hjälpt till. Beundrar min familj som hänger med mig på mina galna upptåg såhär. Å det blev så vansinnigt bra.

Älskade den här uteplatsen och alla människor som suttit där! ❤️

Så mycket som jag bakat! Herregud alltså…. Dom där kanelbullarna kan jag baka i sömnen.

Å all renovering som vi gjorde. Att förvandla det från en finsk bastu till ett av de mysigaste ställena. ❤️ Herregud som jag slet. Hela dagarna verkligen….Tony hjälpte till på helgerna.

Jag såg potentialen i den här vackra lilla stugan och så gjorde vi det till nåt jättefint och bra! Förvandlingen blev fantastisk, långt bättre än vi vågade tro ifrån början.

Alla som känner mig vet hur hårt jag satsade på det här. Inget fick lämnas åt slumpen och hela tiden sa min magkänsla åt mig att jag gjorde rätt. Köööööööör hörde jag bara, å så körde jag. Vissa saker fick jag bråka lite extra om. Om att golvet skulle målas. Om att disken skulle ha dekorplast. Ja men massor med saker….. Men jag fick som jag ville och Tony kunde inte annat än att hålla med om att det blev så jäkla bra!

Gick ju liksom inte att lämna golvet såhär? Haha….

Ni här inne trodde också på mig när jag frågade er. Det var så viktigt att folk trodde på mig. Jag behövde det för den där sista skjutsen att verkligen våga.

Med facit i hand blev det nästan för bra. Vi hade egentligen inte kapacitet att ta så mycket folk, men vi fixade det ändå. Med hårt jäkla slit och hjälp från våra familjer.

Men, det fanns ett stort men. Ett sånt som en mamma är för svag för. Det dåliga samvetet och längtan efter sitt barn….. Det var aldrig synd om Milo. Aldrig någonsin. Han hade fotbollsmål, lek i en fantastisk trädgård, obegränsat med fika, kompisar ibland och en härlig vistelse ute i Kaffestugan. Men vi avstod massor. Hans fotbollsmatcher. Små resor. Utflykter. Saker som man gör på helgerna, tillsammans. Tid med mitt barn. Jag vet, eftersom jag har två vuxna barn, att tiden då när de väljer bort dig för kompisar, den kommer snabbt och plötsligt. Man är sällan beredd.

Jag har denna sommar haft så mycket sorg i bröstet för mitt barn, för att vi inte riktigt kunde slappna av den här sommaren. Även om vi var på semester så var det stress inför helgens öppethållande av caféet. Han har fått flänga och fara med oss och helgerna har vi haft allt annat än tid med honom. Jag klarade inte det. Han är för viktig och för liten. Han vill ha oss hela tiden och vi honom. Usch, förlåt….nu börjar jag gråta. Men det här har verkligen gnagt sönder mig den här sommaren. Jag kände mig sjåpig stundtals…men känslor går inte att rå över. Han är mitt lilla barn. Det kommer säga swisch så är han tonåring och skiter i oss. Men han gör inte det än, och då vill jag finnas där. Njuta av fotboll, utflykter, helgens sköna sommardagar tillsammans. Så länge jag kan och får så vill jag det.

Det var helt avgörande för om vi skulle fortsätta driva Kaffestugan en sommar till.

Nu plingar ugnen. Vi hörs sen. Tack för du trodde på mig och peppade mig. Tack till dig som hälsat på oss i Kaffestugan.

Kram Nina

Ps: På min Youtubekanal kan du kolla alla renoveringsklipp! Niiinis Kitchenlife heter jag där! ❤️