Ångesten med att ta ut sig

Hej finisar!

Shit vad mycket det är att tänka på när man ska vara borta i två veckor. Katten ska ha all sin mat, hon får blötmat (sån liten guldig söt pat’e) en gång per dag…sen är det torrfoder resten.

Jag vill städa ur huset ordentligt då stora killarna ska vara hus och kattvakt medan vi är borta. Behöver fylla på kyl och frys, vet bara inte hur det ska gå till då de redan är fyllda till bredden. Alla vitamintillskott, magtabletter, vätskeersättning, solskydd och hela konkarongen. Jag ska dessutom få mens när vi är där så det vill jag också ta med mig. Vet att det finns där nere men vill slippa leta när det väl börjar. Sen är det alla kläder också. Ja men herreminjee. Det är första gången som jag är utomlands (förutom Finland) i två veckor. Känns som jag vill packa ned hela huset och sen åka. Haha….

Igår tog vi ett bra beslut. Istället för att ta bilen i natten till Arlanda (vi har ca 45 min dit) och ställa oss på långtidsparkeringen (där man ska vara minst 30 min innan man ska vara på Arlanda) för 850 spänn så tar vi in på hotell. Vi spar in både tid och stress. Jag, som packar det sista just innan man åker kommer slippa att stressa runt mitt i natten. Dessutom vara nervös för flygning osv. Nä, det kändes så bra när vi kom på att vi ju kan åka upp en dag tidigare och ha allt klart redan.

Hörni, idag hände något lite större i mitt liv. Det här kommer vara så sjukt svårt att förklara för det är verkligen märkligt.

Men sen jag liksom drabbades av ångest på allvar i mitt liv, har jag haft svårt att ta ut mig på olika sätt. Alltså att våga träna hårt helt enkelt. Skitmärkligt, jag vet. Men så är det. Att känna hur det dunkar i huvudet, hjärtat slå hårt som tusan, känna sig yr och matt i benen är på något sätt så nära ångest man kan komma och triggar en att få ångest. Typ så! Så på flera flera år så har jag medvetet inte utsatt mig för saker som kan vara lite för jobbiga.

Men så idag, då jäklarns tänkte jag. Idag ska det fasiken kutas för glatta livet. Jag klädde på mig och gav mig av. Jag sprang i intervaller, tänkte att ja springer i omgångar. När jag började närma mig hemma så kände jag hur slut jag var! Sådär ont ända in i bröstkorg och mage av att man bara fortsatte. Bröstkorgen sved, hjärtat slog och huvudet dunkade. Ändå sprang jag. Pannben har jag hört talas om. Dock så använder jag det mest till annat, inte till att försöka ta livet av mig.

När jag kom till uppfarten så grät jag. Jag var så jäkla glad alltså! Och stolt! För att jag vågade! Jag delade med mig av detta på min Instastory och funderade på om det fanns några fler som kände igen det här. Vet ni hur många som skrivit till mig och berättat att de känner igen sig? Jag som typ trott att jag är knäpp på riktigt. Idag fick jag konstaterat att det är fullt normalt. Jag är inte ensam! Det finns fler weirdos….

Efter träning blev det en lunch på Golfrestaurangen här i småstaden. Tony åt en supergod carbonara och jag en supergod kyckling med fetaostcreme. Toppen – har du vägarna förbi, ta en lunch där vetja.

Nä, nu klipper ögonen. Så trött. Imorgon är det fullt upp. Jag ska på jobb i Sthlm, men innan det hinner jag få lite fot och nagelvård, bokade idag och fick tid till båda.

Hörni natti natti nu, sov så sött!

Kram Nina