Vill börja med att tacka för allt pepp jag fått iom mitt förra inlägg. Ni är fantastiska, lyfter mig när jag drabbats av mammaångest. Blev både lättad och varm av era kommentarer, kändes som ångesten blev bättre bara av att läsa era rader.
Vill också förklara lite saker. Jag jämförde mig med mig själv, ingen annan mamma. Det dåliga samvetet drabbade mig då jag insåg att vi missat alla fotbollsmatcher, kändes förjävligt att inte ha fått stå där bredvid och se allt. Fotbollen är dessutom det som är det viktigaste i livet för Milo.
Jag förstår självklart att vi har det hur bra som helst som kan låta Milo vara hemma med mig hela sommarlovet. Det kunde inte mina stora vara för då hade vi andra jobb. Dock så jobbar jag ju alla dagar ändå och helt ärligt så skulle nog Milo vissa dagar önska sig till fritids istället. Mycket roligare där än hemma kanske när kompisarna är bortresta och mamma stirrar in i en dator. Men Gud, självklart är jag den tacksammaste i världen som har möjlighet att göra som vi gör, för att mitt arbete tillåter det.
Det fanns en tid i livet när jag var både olycklig och höll på att jobba ihjäl mig. Att vara chef är ingen dans på rosor fick jag erfara kort efter att Elliot föddes. Några år av barnen liv (de viktigaste enligt mig) så jobbade så jäkla mycket. När vi separerade insåg jag att 5 år av Elliots och Theddes liv bara gått och jag hade typ bara jobbat de 5 åren.
Mina stora hjärtan! ❤️
När jag fick en till chans i livet att bli mamma så svor jag att aldrig mer göra så. Visst har det varit tufft att hålla det genom åren, att ha eget företag och försöka jobba ”så lite” som möjligt är en tuff kombo. Men när jag insåg att barnen växte upp så fort som de gjorde och att jag jobbade som jag gjort så var det inte värt det. Det tar som sagt en kvart så är barnen vuxna. Det kommer en tid när det inte längre tjatas på mamma, eller att de vill sova bredvid en, sitta i knät osv. Eller hojtar ”Titta mamma, titta på mig” 1247 ggr per dag. Det kommer dagar då de inte vill vara annat än med vänner, när de väljer bort ditt umgänge för annat. När du saknar deras små brunbrända armar runt din hals och fötter i ryggen i sängen. När du gärna skulle stå där i lekparken och glo på den 150:e gången ned för rutschkanan för att det lilla livet älskar det. Usch, nu är jag känslig också, blir tårögd när jag skriver om det. Du förstår säkert vad jag menar….
Jag vet att det finns massor med föräldrar som har helt andra förutsättningar och försöker pussla ihop liv, jobb och semestrar. Om det ens blir någon semester? Som har fritids hela sommaren för att det inte går att göra på något annat sätt. Jag har själv varit där. Det jag tröstade mig med då var att jag visste att sommarfritids kunde vara väldigt skoj också. Brännboll, fotboll, saft och kaka ute på skolgården, shorts och sandaler och besök vid stranden. De led inte alls, det var värre för mig.
Hmmm, vart vill jag komma? Nä men mest förklara mig, ville inte trampa på ömma tår. Alla jämför vi oss med oss själva, så är det ju. Den här sommaren blev väldigt mycket klipp och klistra. Pussla och fixa liksom. Som en liten fortsättning på det här inlägget tänkte jag imorgon stolpa upp lite hur en vanlig bloggdag för mig ser ut.
Men tack än en gång! ❤️
Vilket klokt inlägg! Jag förstår precis hur du tänker o dina känslor. Är inte mamma själv men möter många föräldrar genom mitt jobb. De allra flesta gör så gott de kan efter de förutsättningar de har o nästan alla har dåligt samvete hur mkt tid vi än ger våra barn . O vet du precis det där att bara vara med barnen o finnas för dem i nuet så gått man kan är nog just det barnen minns. Ni kommer skratta (hoppas jag) åt alla gånger vi vuxna säger…..”snart”. Hur långt är snart för ett barn o en vuxen? Till alla föräldrar gör så gott ni kan, jag tror att barnen blir glada av det. En kram, en glass, bygg en koja, titta på gamla kort, säg snälla saker mm. Jag lovar er att era barn älskar er för just det. Släpp det dåliga samvetet ni är viktigast för era barn. Behöver barnen gå på förskola/fritids på sommaren så har de bra där också.
Heja alla föräldrar upp med hakan o döm er inte efter andra eller andra, ni har det bästa man kan ha njut o ta hjälp om det krävs o det är inte fel!! Ni fostrar ju framtiden o då behöver vi hjälpas åt.Kram på er alla superhjältar =föräldrar!!
Jag förstår precis vad du menar! Olika stunder i livet bjuder på olika utmaningar och trots att en trixar och planerar så går det inte alltid som planerat och/eller som på räls. Livet helt enkelt! Huvudsaken är ju att kärleken till barnen finns där och att en gör så gott en kan ❤️