Igår hade Milo och deras lag värsta bästa happeningen. Midsommarlunken som funnits i vår småstad så länge som jag har haft tänder typ. Kan inte minnas att jag varit där men enligt mamma och pappa så har jag det, dock med mjölktänder och den perioden minns jag dåligt.
I alla fall så handlar det om att springa x antal varv runt 2,3 kilometers banan på 30 minuter.
Snygga svarta tröjor i Fanna SVART.
Mormor o morfar kom för att titta också. Milo var taggad till tänderna. Springtävling liksom, nu jäklar ska vi springa utta helskotta.
Bästa uppvärmningen med Friskis & Svettis.
Jag försökte utan framgång att förklara för honom att det ju är rätt långt.
”Vet du hur mycket 2,3 km är?” frågade jag.
”Näää” sa han och såg laddad ut.
”Det är alltså 2300 METER sammanlagt”.
Han tittade undrande på mig och tyckte kanske det lät lite långt. Men 2300 meter kändes långt bort när han for iväg som en projektil i starten.
Startlinjen med två riktigt laddade gossar! Bredvid skymtar fina Stina och mamma Sarah också.
Såååå impad av alla barn som sprang. Ok att Milo gick ut lite för hårt och föll ihop hundra meter före mål i en vansinnig håll (2300 meter vaaaaaar långt – det har han lärt sig nu), men jäklar så duktiga barn vi har alltså. Milo repade sig efter lite kärlek från mamma o pappa och tyckte sen att servar väldigt kul. Ett varv spang han och laget med alla killar var fantastiska!
Härligt initiativ från en av papporna i laget detta. Kul att så mänga var med. Gillar när man kan göra annat än att bara spela fotboll också. ❤️
Nu ska vi äta lunch, hörs sen igen!
Kram Nina
