Fina ni….vill bara säga det. Era kommentarer och rader, att ni är här hos mig och läser. Allt sånt betyder så mycket. Bara så att ni vet det! ❤️
Ibland är ju bloggen också ett blåshål. Ett sätt att ventilera och skriva av sig. Det var det den började som en gång i tiden. Jag började skriva när jag separerade 2003. Då som ett riktigt äkta blåshål. Inte så knussligt på den tiden, bara skrev rakt ut från hjärtat. Hade väl 3 läsare….
I alla fall, vi har nyss kommit hem från akuten. Milo fick en fästing för 2 veckor sedan. Fobi som jag har för det så har ju rädslan för dessa äckliga sjukdomar inte släppt mig riktigt sen dess. Har kollat bettet i stort sett varje dag. Idag efter Milos fotbollsträning kollade jag igen. Den satt under hans hår (han har ju en frisyr där luggen liksom kammas åt sidan bakåt). En röd tydlig ring runt bettet var det. Jag fick andnöd på riktigt.
Pappa var här och käkade och han såg nog på mig att jag gick i taket. Höll givetvis lugnet inför Milo men ville skrika rakt ut. Alltså, min fasa är dessa vidriga jäkla as alltså. Vi ringde 1177 och frågade om vi skulle åka in? Vi kunde vänta men vi ville inte vänta, tog ett snabbt beslut om att åka in ikväll för att kunna påbörja behandling direkt. Nu har han fått penicillin utskrivet och första dosen är intagen.
Vi tog det direkt efter fotbollsträningen, därav Ronaldo pjucksen. Tur vi fick komma in snabbt till jourläkare, väntetiden var nämligen fleeeera timmar.
Ja, det var det. Usch…när man är rädd för något väldigt mycket, typ fobi….så blir det jäkligt uttröttande när man kommer hem efter en sån här grej. Nu håller vi tummarna att det räcker med Kåvepenin, vill det sig illa så måste man gå vidare med annan medicin om det inte vill släppa. Vill bara att det ska utrotas ur hans lilla kropp nu. Låter säkert som jag är larvigast i världen men fasen så vidrigt. FOBI! Får tuppjuck på riktigt.
Hörni. Imorgon ska jag skriva ett långt inlägg om Kaffestugan. Ni är så många som frågar och jag berättar gärna om hur det känns, hur vi hade väntat att det skulle bli och hur det är? Men som sagt, imorgon. Nu ska jag vila och andas djupt.
Kram Nina
Lilla killen!
Skönt att ni fick hjälp så snabbt och att han kunde påbörja medicineringen direkt. ❤
Vet hur trött och tömd på energi man kan vara efter en sån pärs; när man äntligen kan släppa den värsta oron och andas ut lite. Då blir det lätt att mamman också behöver tas om hand lite extra.
Massa kramar till er alla!
Ja precis så, du satte huvudet på spiken. När man vill gå in på toa och ”fulgråta” liksom för att man varit orolig och rädd. Kram tillbaka och tack!