Kunde vi älska henne!?

Godmorgon godmorgooooon! 

Lördag, en av de stora favvodagarna på veckan. Milo vaken sen 3, och jag med. Han somnade 6, jag senare….lite vänt på tiderna här. Otroligt utmattande, så nu går jag bara och väntar på att ljuset ska återvända och att vi ska flytta fram klockan. Då brukar nämligen allt detta konstiga börja gå åt rätt håll.

Sorry för alla kattbilder. Men jag skulle vilja ”prata” om en sak…jag måste vara helt ärlig. Det har till en början varit lite komplicerat med en ny kisse i huset. Först och främst har det känts som vi lånat någon annans katt, som att hon inte är vår. Så har Tony också känt.

Hon har kissat i Milos säng 3 ggr, och bajsat 1 gång. Jag satte hjärtat i halsgropen. Tänkte att hon inte trivdes…tills vi upptäckte att hon inte kan öppna en dörr som står på glänt. Hon vet inte hur man gör? Hon tar inte tassen och öppnar dörren liksom, det gjorde alltid Toxy. Så när toadörren stått på glänt så har hon inte kommit in till lådan. Piuh, skönt. Nu när vi åtgärdat det så har det inte hänt mer. Det blev några lakan och täcken som fick kastas.

Det har varit väldigt omvälvande att bli ”mamma” till en liten kisse efter Toxy. Självklart tog vi henne till oss direkt men på något sätt har saknaden efter Toxy blivit mer påtaglig när det kom en ny katt, och jag blev rädd att det var för tidigt för oss? Att såren inte läkt alls och att vi kanske inte kunde älska henne så som vi älskat Toxy.

Men så i veckan började hon följa efter mig var jag än gick. Gick jag på toa så kom hon dit, var jag i köket så kom hon dit. Hon gick och jamade runt mina fötter och jag trodde hon var hungrig fast hon redan ätit. Gav henne mat. Men hon åt inte mer… Tog upp henne och satte mig i soffan och hon gosade in sig i mitt knä och trampade och gosade så mycket hon kunde. Efter det tyr hon sig väldigt mycket till mig….är hon vaken så går Jon mycket efter mig, och det känns som vi bondat på riktigt. Som att min sorgemur rasade för att jag behövde henne och hon mig, usch…nu rinner tårarna här. Men jag var så rädd att jag aldrig mer kunde älska ett annat djur som jag älskade vår Toxy, sen tror jag också att det var samvetet som på något sätt gjorde ont. Att vi gjort något dumt. Äsch, svårt att förklara men du kanske förstår? För varje dag nu så blir hon mer och mer vår. Hon är väldigt olik Toxy, t ex är hon mycket mer gosig än vad Toxy var. Det var ovant till en början men nu förstår vi hur mycket sånt hon behöver. Hon är dessutom busig men det är säkert också för att hon är liten fortfarande. Så det är livet med en liten Majlis hemma.

Igår tog jag tag i ett jätteprojekt hemma. Vår klädkammare. Alltså, vi har fått vända ut och in på alla inrednings- och uppfinnings skills för att veta hur vi ska lösa detta hemma. Nu äntligen har vi nog kommit på hur? Jag hoppas vi ska bli klara med detta evighetsprojekt nu i helgen så att jag kan visa er bilder på hur vi löst det.

Medan jag stod där och vek och fixade så kikade jag ut på det vackra vädret. Tror de var fler som fick vårkänslor igår.

Fick ihop 3 påsar med kläder jag rensade ifrån min garderob som jag körde ut till mamma. Vi har släkt ifrån Finland på besök och hon hittade också lite godbitar ur påsarna. Kul att det kommer till användning.

Apropå ljuset, denna bild togs kl 07 i morse. Wieeeeeee! Välkommen ljuset!

Nu ska jag gå upp och baka lite bröd åt oss. Älskar nämligen nybakt bröd på helgfrukostarna. Dock så tror jag att jag måste trolla med knäna nu när jag tror det saknas ingredienser, well well. Det blir nog bra.

Tack för ni klickar i hjärtat hörni. Tack också till er som tar er tiden att kommentera. Allt sånt gör det här med bloggandet så mycket skojigare!

Ha nu en fab lördag så hörs vi senare.

Kram Nina