Julafton

Hej alla härliga! Ja, då har vi en liten paus i allt vad julafton heter. Mat, jultomte, stora barn med annan man, julgröt, julklappar del 1, jullunch, julmust osv.

Sedan vi separerade jag och X:et så har vi haft barnen varannan jul. Sedan kom en man till in i bilden och hade en stor familj, så då ska det firas med hans familj också. Det året jag hade barnen så var det de året som julafton firades hos Tonys familj. Det året som barnen var med sin pappa och med hans familj på julafton så var det de året som skulle firas hos mamma och pappa. Hänger du med? Jo, men så då satt vi hos mamma och pappa utan barn…. Å dom utan barnbarn. Så konstigt. Så då har vi pusslat och fixat så att det blir lite både och. I år var ett sånt år. Barnen och X:et kommer till mamma o pappa och äter lunch, å så öppnar vi julklapparna och sen äter vi själva på kvällen. Bra så.

Härligare blev det ju också när det kom en Milo och nu när det även finns en liten Edward. Men jag kommer aldrig vänja mig vid att inte ha barnen hos mig på julafton och kan erkänna att det gör ont i hjärtat när dom åker. Dom åkte tidigare idag och jag har samma känsla nu som då.

Julen kan vara så både och för olika människor. Jag tänker på den som förlorat någon man älskar väldigt mycket, den första julen. Hur blir den? När det saknas en vid matbordet, när platsen är tom. Att det finns barn som far illa. Som sitter i ett hem där föräldrar är fulla och kanske bråkar. Att det finns ensamma äldre som inte har någon att fira med, känner sig bortglömda kanske? Orkar inte, är sjuka? Den som just blivit lämnad….när alla framtidsplaner slagits i spillror och man sitter utan barnen kanske.

Jag tror att det är lätt att tänka att alla har det så fantastiskt. Men i nästan varje familj så finns det en historia. Vi har vår historia med allt vad det innebär, du har din. När jag blivit äldre så har jag sänkt kraven på julen. Det finns inget som heter en perfekt jul, eller så är den julen som du/ni/vi skapar den perfekta. Det enda vi vet är här och nu. Det är också det vi kan se till blir det bästa med de förutsättningarna man har. Låter klyschigt kanske men jag menar bara att vi ofta siktar högre än vad vi behöver. Fifasen, det blir bra ändå väl?

Ja det var lite tankar…..lätt att reflektera lite en stor och uppsjåsad dag som julafton kommit att bli. Jag själv har alltid haft en tendens att längta, vänta, planera, jobba ihjäl mig inför den stora dagen för att sen sitta där på julafton och må rätt piss. Känna mig urlakad, sliten, trött, tom och väldigt ledsen på insidan. Har inte kunnat sätta fingret på varför heller. Men jag tror att detta kan ha varit en stor anledning….förväntningarna och kraven på mig själv. Det tog ett tag för mig att acceptera att det faktiskt bara kan vara så att man får vara lite ledsen utan direkt anledning fast det är julafton och det förväntas att du ska ligga på topp. Jag har också försökt att sänka kraven, hinner man inte städa varenda vrå och att allt inte blir top notch så är det OK ändå.

I år är jag tacksam för att jag har båda mina föräldrar. Min fina familj. Mina friska barn. Maten. Milos ansikte när han öppnade sina paket idag….lyckan i en liten ask. Sen är jag glad för vår lilla tradition. Den jag drog till i morse.

Det årliga morgonfikat med pappa och syrran. Frågade pappa hur länge vi gjort det här varje julaftonsmorgon? Över 15 år sa pappa. ❤️ Vi har besökt samma fik, suttit vid samma bord och ungefär samma tid i snart 15 år. Det tar inte lång stund och det är en enkel grej att göra men ack så viktig och mysig. ❤️

Nu är det kväll, jag är genomförkyld. Ja, den där förkylningen kom och tog mig till slut. Bröt ut i morse. Det var väntat på något sätt…. Jag är superhängig nu och vi ska nog strax bege oss hemåt. Jag ska lägga mig tidigt även om jag tog en powernap på 1 1/2 timme under Kalle Anka.

En bild från morgonens mys. Julmusik och bakning redan kl 04.30. Kanske inte så konstigt att man är lite trött nu?