Åh vet ni? Jag är så trött så jag är gråtfärdig. Inte har jag hunnit in med bilder på kökssoffan heller. Sorry för det. Dagen har varit hysterisk fakriskt så det har inte funnits någon tid över för bloggandet idag.
Vi började dock dagen med att ta en promenad med mormor. Milo fick med sig cykeln också. Vi fick förbi en djurbegravningsplats som finns i närheten av mamma o pappa. Mamma sa att hon för bövelen bott där i 24 år och aldrig lyckats besöka det stället trots att de åkt förbi många gånger. Men så idag gick vi dit och kikade. Det var så fint, många som saknade sina små hårbollar. Jag fick en klump i magen när jag tänkte på att vår katt fyllt 9 år redan. Får hoppas att han har många år kvar.
Milo trillade ned i diket på cykeln. Bara på skoj förstås men vad vi skrattade åt honom när vi hittade honom liggandes såhär.
Det blev en hel timmas promenad i solen. Något jag lovat mig själv nu när den märks hösten är här är att försöka njuta av solen så fort den visar sig. Långa promenader i solen hjälper mot höstdeppen.
Yes, sedan har jag stått och bakat äppelbröd och satt några degar. Nu ligger de och kalljäser över natten och sen är det dags att baka ut dom imorgon.
Ja, och nu ligger jag här med ögonen i kors alltså! Sååå trött och sliten är jag och orkar nog inte ens stoppa något i nunnen även om jag är hungrig. Haha! Bra för den eventuella formen för Beach 2024. Ööööh….
Nä, nu har jag somnat flera gånger på de sista meningarna här så jag får nog bara ge upp nu. Gonatt och hoppad du haft en fin FINFREDAG!
Kram Nina
Samma här var så trött igårkväll somnade väldigt tidigt och det medförde att jag vaknade väldigt tidigt idag 04.00 ha en bra lördag.
Fin plats för djuren! Usch, en av våra katter blev påkörd och dog i somras, det var helt fruktansvärt – vi grät i två hela dagar och fortfarande så blir vi ledsna och saknar honom hemskt mycket! Man kan tycka att det ju ”bara är en katt” men det är ju som en i familjen. Vi gjorde en fin grav till honom också.
Lycka till med baket! Kram!
Önskar att det fanns en sån plats för husdjur i vår stad. Våran katt blev påkörd för en månad sedan,och jag tror inte jag har gråtit så mycket någon gång,hon var ju tolv år,men hon var ju så pigg,nästan som en ungkatt. Det känns som det aldrig ska gå över,jag är hemma hela dagarna, sitter i rullstol och hon har ju varit med mig hela tiden,även om jag ibland muttrade när hon inte visste om hon skulle vara ute eller inne. Det blir ju som en familjemedlem,så dom som säger ”det är ju bara en katt” dom vill jag sparka därbak.