Men hallå! ♥
Jaha, jag sitter här och tittar ut över regnet och har en sån oroskänsla i magen. Alltså, ibland är det verkligen jobbigt att vara jag. Har ni hört talas om ”Highly sensitive person”? Alltså på svenska, högkänslig person. Du kan läsa mer om det HÄR, det finns också ett test att göra som kan visa om du är en sån person eller inte, det testet hittar du HÄR.
Med det här följer andra saker som jag kan tycka är sååååå jäkla jobbigt. Något som egentligen är riktigt glädjande och härligt kan för mig bli jobbigt och oroligt. Jag ska förklara.
För drygt en timma sen kom mitt x Magnus och hämtade Milo. Magnus kom nämligen på att han ju inte hade köpt någon födelsedagspresent till honom när han fyllde år. Han frågade mig om det var ok att han snodde Milo ikväll och for iväg med honom till Erikslund för att handla den där födelsedagspresenten. Så han kom här och hämtade honom och Milo var givetvis lyckligare än lyckligast. Det är ju så jäkla fint detta. Alltså, på alla sätt. Milo och Magnus gillar varann massor. Ja, men du hajar. Mitt ex och mitt och Tonys barn gillar varandra och har en liten egen grej typ. Dom har hemligheter säger Milo. ”Sånt som inte jag tänker berätta för dig och pappa” säger han. Magnus brukar spela FIFA med honom och tar sig tid med honom. Milo lyser alltid upp när Magnus kommer hem till oss. Det är så jäkla fint liksom! Men jag kan inte tänka på det så alls, glädjas åt att Milo och han åkte iväg och ska ha en liten myskväll på Erikslund. Jag får en obehaglig klump i magen. Tänk om något skulle hända? Ämen, ibland orkar jag inte med mig själv. Jag frågade Tony om det ens slår honom? Han svarade att det inte gjorde det….att han inte tänker på det på det sättet. Men att han kan känna att det ju känns skönast i magen när man själv har kontrollen och vet var han är och gör.
Men det här är verkligen svinjobbigt. Jag önskar att min hjärna och själ inte tog den vägen varje gång! Varför kan jag inte tänka härliga tankar om det bara. Inte katastrof och olycka varendaste jäkla gång? Usch….katastroftänk är vidrigt och jobbigt. Jag hatar det verkligen! Hur lär man sin hjärna att tänka om? Jag minns när Milo var liten, då fanns det stunder då jag knappt kunde titta på honom för så fort jag fick dessa härliga överväldigande kärlekskänslorna för honom så kom det i samma sekund katastroftankar. ”Tänk om vi krockar? Tänk om han sätter i halsen och kvävs? Tänk om han dör i sömnen?”
När Elliot åkte till Falsterbo i lördags morse var det såklart katastroftankar. Den långa trafikerade vägen dit. Eller när Thedde skulle iväg och åka båt idag på eftermiddagen…. Nä, fasen alltså. Dock så har jag lärt mig lite i alla fall. Jag sätter band på mig själv när det kommer till de stora barnen. De som flänger och far mest hela tiden, de som typ aldrig är hemma. Där har jag fått lära mig att försöka lita på deras omdöme. Att försöka lita på att de klarar sig och är rädda om sig. Varje gång vi skiljs åt säger jag ”Var rädd om dig”. Men oron finns ju där ändå, hur jag än försöker men jag tror att jag lär mig att kontrollera det lite bättre för varje dag. Jag orkar liksom inte oroa mig längre. Jag vill bli fri från oro. Jag vill inte ha den här oroskänslan i magen. Jag märker att det blir bättre i perioder, sedan kan det vara riktigt jobbiga perioder också.
Det där med att hjärtat springer utanför kroppen stämmer så bra på något sätt.
Nåväl…jag får försöka tänka fina ljusa tankar och inte att något ska hända.
Alltså, den här dagen blev i alla fall mysigare än mysigast. Jag och Milo drog ju ut och gick i morse. Han på cykel och jag gåendes. Såå kul, jag måste berätta om den där farbrorn som jag brukar springa på. Han har en liten toypudel som han är ute och rastar. Den här pudeln gillar mig massor förstår ni. Han vill alltid komma fram och gosa med mig och jag stannar alltid och klappar honom. Såååå söt är han. Den här farbrorn är så jäkla rolig förstår ni. Superflirtig liksom. Idag så sa jag att någongång ska jag nog skaffa mig en egen liten toypudel. Då svarade han:
”Du kan flytta hem till mig, så får du oss båda!”
Haha, så jäkla roligt ju! Han är typ 75 bast! 😉
På vägen hem sen så sprang jag på Helena som också var ute och gick med vagnen. Vi följde med henne hem och blev bjudna på fika på uteplatsen hemma hos dom. Sååå mysigt. Kattis och hennes dotter Paulina kom också. Till slut blev Milo otålig och ville hem till fotbollen så då bjöd jag över tjejerna hem till mig istället. Jag slängde ihop en Sverigekaka tills tjejerna kom. Sen satt vi och gaggade hela eftermiddagen, barnen badade och mös dom också. Jättemysigt verkligen! En spontan mysdag på alla sätt, sen blev man erbjuden en ny man och hund också, bara en sån sak?! 😀 ♥
Nä, nu ska jag slappa vidare i soffan här. Är sååååå sötsugen. Har dragit igång lite nyttigare tänk igen. Ämen det gåååår inte som det har varit ett tag nu. Jag har ätit något onyttigt och gottigt varje varje dag. Det håller inte. Magen strejkar, känner mig som ett urskitet päron liksom. Nä, så nu fick det räcka. Ska tagga ner lite nu. MEN….du som fortfarande gottar dig, eller du som ska äta nåt gottigt till helgen. Du MÅSTE prova och baka min Sverigekaka. Den är ”to die for”. Du ska få receptet på kakan sen!
Stor kram! ♥
Åh jag vet precis hur det är med dessa katastroftankar! Superjobbigt! Det har gått så långt att jag fått stressmage och ska snart på koloskopi. VARFÖR kan man inte bara vara så där härligt slapp och leva en dag i taget som en del kan? Inte oroa sig för nåt. Det skulle vara så himla skönt..
Kram
Jo tack du, katastroftänket känner jag mycket väl igen! Fasansfullt och tramsigt, men vad gör man? Det bara är där och många gånger väljer man att inte berätta, därför att man gör människor på dåligt humör. Men man lider så in i ….. För några år sedan slog katastrofen till för mig och jag tänker ibland: Tänk om det var MITT FEL! Tänk om jag fick det att hända, bara genom att tänka på det! Såklart inte! Och jag kommer inte att säga vad det var som hände, för då kommer du att fixera dig på JUST det. Men jag förstår dig så innerligt väl. Usch och fy attan!
Åh varför kan inte bara du och jag ta en kaffe och prata om våra katastrof tankar. Man känner sig som den ensammast i världen med dessa :-/
Jag är så glad att jag har hittat din blogg, det känns som om jag känner dig då vi är så lika. Ser fram emot kvällen då jag kryper ner i sängen å läser vad du skrivit denna dag, då somnar jag så gott!
Jag har läst en del om Highly sensitive persons. Fast jag tycker att dina katastroftankar låter mer som ångest…? Vad jag har förstått när det gäller högkänsliga personer är att de tycker att det är jobbigt med höga ljud, starka dofter, när de får kritik att de blir mer sårade än andra, att man måste bädda in allt man säger till dom i bomull, de tar åt sig liksom, kan inte bromsa sina känslor på samma sätt som andra… Men jag kan ha fel förstås 🙂 Men iaf här i Frankrike så är det så jag har förstått att det är.
Kram
Ja, det du beskriver stämmer på högkänsliga människor. Men det som också följer med i det hela är att vi har lättare till oro t ex än en som inte är högkänslig. En ”biverkning” skulle man kunna förklara det som. Sen har jag säkerligen en släng av GAD också. Generaliserad ångest….
Allt i en härlig liten orosbubbla. 😉
KRAM
Hej läst din blogg länge o gillar verkligen dig o din blogg! Att vara högkänslig är jättejobbigt o jag är inte förvånad om du är det. För mig är det jobbigaste att jag känner in min omgivning alldeles för bra. Kan ofta säga hur folk kommer att reagera eller mår. Jag är inte lättsårad men blir det för ofta orkar jag inte vända andra sidan till o blir mkt ledsen. Vissa perioder orkar jag bara m jobbet o inte omgivningen. Dessvärre har jag dålig förståelse från min omgivning. Det går att lära sig hantera sina perioder, jag har kommit ganska långt. Stor kram till dig, det är ok att vara låg ibland. Va rädd om.dig!!