VIKTSNACK

Raskt in på nästa ämne! 🙂

Jag får lite då och då frågor om hur jag äter, hur jag tränar och hur jag gör för att gå ned i vikt? Ett tag skrev jag ju massor om vikten då jag kämpade med att gå ned i vikt. Här är önskemålen som kom in:

Ok, såhär. Nu ska jag vara helt ärlig!

Under måååååånga år och låååånga perioder av mitt liv har jag bantat. Jag har kört allt som man kan tänkas köra. Pulverdieter, ”svälta sig” dieter, träningsdieter (som i deffa inför kroppsbyggartävling), LCHF, viktväktarna, cambridge, ”soppdieter” och YOU NAME IT! Detta har varit metoder som funkat under en period men sen har jag alltid fallit tillbaka till det gamla vanliga och återgått till samma vikt ungefär. Sen har jag känt mig misslyckad och sämst för att jag inte lyckades, IGEN. Jojobanta kallas det visst. Jag gick ner så fint med Viktväktarna för nåt år sen. Jag slet som ett jävla djur även om det inte direkt var jättejobbigt, men jag var tvungen att kontrollera allt jag åt, så länge jag gjorde det så funkade det utmärkt. Jag höll vikten men gick också ned i vikt. Som sagt, det funkade så länge jag hade kontrollen.

Efter mina graviditeter har jag haft det riktigt tufft att gå ned. Inte den första, men den andra och tredje. Jag minns hur det var efter Milo. Jag gick upp nästan 40 kilo med honom. När han var 8 månader var vi på ett bröllop. Jag minns det så tyligt. Jag grät innan vi skulle dit för att jag var så rund och för att jag inte hade nånting att ta på mig. Jag minns att Tony peppade mig massor men jag åkte dit med en stor klump i magen. Jag vantrivdes med mig själv och hade ändå kämpat i några månader med min vikt. Såhär i efterhand inser jag ju att mina hormoner hade lekstuga i min kropp vilket förklarar varför det var så svårt.

Här är en bild på mig från det bröllopet. Jag var så glad sen när det blev lite kallare så jag kunde ha den där röda sjalen över armarna. Det som hände under kvällen gjorde det kanske ännu mer jobbigt än vad det hade behövt vara på det där bröllopet. En utav gästerna, en bekant till en släkting till mig frågade: ”När ska den där lilla titta ut då?” och pekade på min mage. Jag trodde jag skulle dö! Jag ville bara åka hem och gråta men hade druckit nån öl så jag tog en öl till och försökte glömma det han sagt. Tony sa rakt ut till honom att det där var nog det klantigaste han sagt någonsin, så jag tror att han skämdes rejält den stackaren. Så ja, det här med vikten har varit en stor del av mitt liv och det har blivit en hel del bantande i mitt liv! 🙁

När jag var med i viktväktarna…. 

Nu, när jag påbörjade min resa med Mia Lundin, så fick jag konstaterat stora obalanser i mina hormoner, serotoninbrist samt uttröttade binjurar (allt pga inre stress och oro). Jag fick bekräftat att det inte alls var konstigt att jag fått slita ärsel för att gå ned i vikt t ex. Den hormonella obalansen som jag har gjorde att jag inte gick ned i vikt heller. Har ju märkt att det varit svårare och tuffare ju äldre jag blivit, den hormonella obalansen har ju blivit värre med åren och binjurarna än mer uttröttade. Nu har jag fått hjälp av Mia i form av en konsultation, provtagningar och genomgång. Dock så fick jag en liten reaktion på tabletterna jag började äta så nu försöker vi hitta det som funkar för mig. Jag är ju så inihelvetes rädd för allt. Hade det varit du hade du ätit och skitit i att du fick en liten flush som jag fick, men inte jag serru. Ett beteende som sitter hårt inrutat och som jag jobbar/t mycket med att övervinna. Men jag stressar inte, inte Mia heller. Vi tar det i den takten som jag klarar av. Dock så är det förjävligt att jag ju säkert mår 100 ggr bättre när jag får ordning på min obalans, serotoninet och mina binjurar….men du hajjar, en jäkla ond cirkel liksom. Fortsättning angående det följer såklart.

Åter till vikten. När jag hade den här konsultationen med Mia så förklarade hon lite kring binjurar och serotoninbrist. T ex så har inte bantning varit till min fördel, eller stenhård träning heller. Min kropp är utmattad och har obalans, att då träna hårt, pressa sig och banta gör kroppen än mer stressad och oroad. Detta är stort och komplext och faktiskt omöjligt att förklara i ett blogginlägg såhär, men i korta drag är min kropp redan så stressad och utmattad så min kropp mår bäst av bra mat och lugnare promenader i detta skedet. Så hård träning är inte alltid av godo, det ska man komma ihåg. Men jag har ju bara kört, tränat och bantat liksom. Nu såhär i efterhand så tycker jag synd om min kropp som fått kämpa så jävligt. Här och här kan du läsa mer om utmattade binjurar.

Hur jag ser ut nu…..

Min kost idag är helt baserad på min mage och mina utmattade binjurar. Jag ska helst hålla mig till både glutenfritt och laktosfritt, det gör jag till 100%. Man ska undvika koffeinhaltiga dycker, det har jag helt strypt. Inget kaffe på 2 månader nu. Jag äter en del ekologiskt nu, näringsrikt och så försöker jag hålla ett bra jämnt blodsocker. Jag äter inget vitt socker utan naturligt som finns i frukt (även om jag äter väldigt lite frukt) och i honung. Jag försöker att stoppa i mig så lite skit som möjligt om du förstår vad jag menar. Inget halvfabrikat alls. Har inte ätit korv på länge t ex. Inget kött heller. Jag äter mest fisk nu, lite kyckling ibland. Jag äter sötpotaits, potatis och ibland ris. Jag gör egna maträtter som är vegetariska och använder bara bra produkter.  Det är ungefär så jag lever.

Helt plötsligt är banta helt borta ur mitt register. Min kropp sa ifrån, så det viktigaste nu är att lyssna på den och ge den det den behöver. Nu inser jag ju att det inte finns några genvägar till en hälsosam kropp. Det är bara att strypa socker, snacks och sånt och försöka hitta andra alternativ som är nyttiga och ok för kroppen. Då går man ned i vikt. Jag har säkert gått ned 6-7 kg (har ingen våg men jämför med sist jag gick ned i vikt och storlek på jeans) sen jag påbörjade detta för 2 månader sen. Men jag har inte slitit nåt alls, gått lugna promenader och strypt allt skit ur min kost. SÅ enkelt har det varit. När vi ska bort på fika är det svårast. Sist bakade jag en nyttig kladdkaka och tog med. Den hittar du recept på HÄR. 

Det känns som att jag nog fastnat i bantingsträsket många gånger. Alltså inlett det som ett projekt och sen bara väntat på när jag ska misslyckas, typ så. Nu har jag inget val. Min kropp behöver vila och få må bra. Annars pajar den. Det blev väldigt mycket enklare och självklarare då. Att vänja sig av med socker går, det har jag gjort. Igår hade jag lite sug men det löste sig med ett tuggummi. Jag vet ju att om jag drar i mig socker så kommer mitt blodscoker att börja åka jojo och så mår mina binjurar skit igen.

Jag ska bli bättre på att bjuda på lite hälsosammare baktips men också mattips då jag såg att det också efterfrågades. Just nu lackar det mot jul och dom som skiter i allt vad vikt och kalorier heter bara älskar recept på allt härligt till advent och julen. Unnar man sig bara ibland, som till jul t ex,  ser jag det som en hälsoboost för själen också…. även om det ur näringssynpunkt är skit. Det vet vi ju alla.

Jag tänker numera såhär. Ja vägrar ligga på hemmet sen och utbrista:

”Jag var i alla fall jäkligt bra på en sak, BANTA”.

Nä, jag är inte för bantning längre. Förlåt men jag är inte det. Jag är för att hitta en metod som fungerar i vardagen, i all stress med jobb, ungar, familj, hus, hem, relationer osv. Jag är för att man ska tänka att kroppen ska orka och vara stark. Jag är för sånt som vi tror att våra kroppar mår bra av. Vad blir den det av då? Jo näringsrik kost, inget halvfabrikat och regelbundna mattider. Absolut ingen svält…… Vi blir knäppa av att svälta oss. Jag måste äta kolhydrater, annars tappar jag ord och minnet. Min mage strejkar av kolhydratsfattig kost, har provat mer än en gång. Men du som mår bra av det kanske ska minska kolhydrater? Den här metoden, som jag mer eller mindre blev tvungen att använda mig av, har gjort så jag gått ned i vikt och inte har en uppsvälld mage hela tiden. Egentligen, helt ärligt, så skiter jag i vikten…..men om jag slipper galen bröstbränna, mage som står ut som i femte månaden och binjurar som sparkar bakut är jag nöjd. Förutsättningarn förändrades och med det min inställning. Detta kan givetvis ha att göra med min ålder också, idag känns så mycket annat viktigare. Alltså, hur ska jag förklara? Att vara smal är inte mitt livs motto längre, att må bra är det och förhoppningsvis ge min kropp det den behöver.