Sexåringen – Den lilla tonåringen

Milos klocka!

Att ha en femåring (han blir sex i december) i familjen innebär en hel del tjat. Då underdriver jag. För tjat är hans mellannamn just nu. Milo ”Tjat” Hermansen. Det tillhör åldern så jag är liksom van. Ändå så blir man nästan paff när perioden väl är här, för det finns knappt några gränser. Man tror liksom att han skämtar till slut, fast han inte gör det. ”Mamma, när ska vi åka?” Man svarar. För att då få samma fråga igen efter 3 minuter. Sen fortsätter det så tills vi åker. ”Mamma, får jag köpa den här?” Man svarar nej men frågan kommer likt förbannat igen och igen och igen. När han inser att det inte blir nåt så gråter han en skvätt och sen är det bra. Detta är en bråkdel av tjatet. Han kan stå och picka på min axel och säga ”Mamma, mamma, mamma, mamma” medan jag pratar i telefon. GAAAAAAH! Jag blir galen! Samma om jag står och pratar med någon på affären. ”Mamma, mamma, mamma….när ska vi gå” säger han ungefär 176 ggr under vårt 5 minuter långa samtal. Sätter vi oss i bilen och ska åka nånstans så frågar han först var vi ska åka, sen fortsätter han att fråga var vi ska åka sen, å så svarar man på det också. Men sen fortsätter det. Man kan inte säga ”Vi får se….” liksom.

Det här med ”När ska vi åka” har blivit bättre sen vi köpte en klocka åt honom. Idag ska vi hälsa på min bästis Maria och hennes son Noel (som också är förkyld). Han vet att vi ska dit kl 16.30. Jag har visat var lilla visaren och stora visaren ska vara när vi ska gå. Så nu går han och kollar sin klocka lite då och då, istället för att fråga mig hela tiden. Jätteskönt! Ett utav tjaten är eliminerade. Men hur gör jag med dom andra 127 tjaten? 🙂

Detta går över men den här perioden är rätt tjatig helt klart. Sexåringar är tjatiga och frågvisa. Är man själv trött, grinig och nere så kan tjat kännas övermäktigt och man har lust att packa väskan och sticka till Sibirien. ”Tjaaaaaarå!!” Men jag googlade lite. Bara för att bli påmind om att en sexåring genomgår en slags kris. Läs här:

Inte så mycket om tjat där men 6 årsåldern är lilla tonåren. Mycket funderingar, lite kontrollbehov och önskan om att få veta vad som ska hända, man blir arg för ingenting ibland och så dyker saker som att vara rädd för döden upp. Det är en liten krisig ålder helt enkelt och ännu viktigare att då som vuxen finnas vid barnets sida. Stark, konsekvent och trygg men med ett stoooort stoooort hjärta så rider man ut även den stormen. (Även om stormarna kommer avlösa varandra till barnet fyller 20 typ….) 🙂