”Jag har ramlat på cykeln”

Ni vet det där samtalet?

”Mamma, jag har ramlat på cykeln, kan du komma och hämta mig, det gör jätteont!”

Kastar mig in i bilen med Milo. Ser två äldre människor stå hukade över min pojk. Cykeln han suttit på pakethållaren på har lossnat och släppt. När de i högsta hastighet nedför en brant backe kraschar släpas han 5 meter efter cykeln. Han är likblek, skakar och totalt sönderslagen. Frågar om vi ska åka till akuten men han vill bara hem. Klär av honom och sätter honom i duschen. Vi pratar om det som hänt och då börjar han skaka. Chocken släpper…. Han sitter länge i duschen och sköljer alla sår.

Tröstisar var allt jag hade hemma i plåsterväg. 🙂 Nu har jag rengjort alla sår (som var ofantligt många), knäna är sönderslagna, magen likaså, händer, armbågar och fingrar. Jag har lagt på förband och tejpat med kirurgtejp. Tackar min hypokondriska och katastroftänkarådra för att jag alltid har allt hemma. Tagit på honom en skön t-shirt. Lagt honom under täcket och bäddat om honom. Vatten och en Ipren. Min lilla pubbeunge. ❤️ Tack gode Gud för att han inte slog sönder ansiktet, huvudet eller tänder. Eller att han bröt något…. Allt var ganska ok efter omständigheterna.

Var rädda om er allihop! ❤️