Mina fina!
Underbar bild från idag när vi satt och fikade i morse. Milo skrattar så han kiknar här. Hans hår är så fint.
Ibland har jag fått lite frågor angående hans hår här på bloggen. Ibland har jag tyckt det varit lite konstiga frågor om det. Typ: Har VI bestämt att han ska ha långt hår? Ja, från början är det ju så. Han föddes med lite fjun, mörka fjun. När han började få ordentligt hår så växte det ut blont lockigt hår. Så underbart vackert så det gjorde lite ont i själen och ens behöva toppa honom. Jag minns första gången jag gjorde det, då grät jag en skvätt och har sparat de hårtofsarna ömt. Så från början är det vi som tyckt att han har så fint hår så vi inte kunnat klippa av det bara.
Idag är Milo 5 år och får självklart bestämma själv hur han vill göra. Han vill dock ha sitt hår kvar. Jag har frågat om vi ska klippa det som de andra pojkarna har? Han vill inte. Han tycker säkert det är ovant som tusan skulle jag tro. Jag har satt upp tofs på han och tagit ner lite hår så det ser kort ut, sen har vi gått till spegeln och tittat. Då har han gapskrattat och slitit ut tofsen ögona böj och sagt ”Nääää mamma, jag kan inte ha kort hår!”
Jag börjar känna mig lite fundersam inför att han nu till hösten ska börja förskoleklass (byta ställe helt och hållet) och om han kommer få stå till svars för sitt långa hår? På förskolan där han går idag så är alla vana med Milo och hans hår. Ingen ifrågasätter det eller tycker det är
konstigt. Ni vet dessa fack som flickor och pojkar ofta sätts i? Flickor har långt hår, pojkar har kort (typ). På sin förskola får han vara pojke med långt hår.
Till saken hör att jag redan har ett barn som varit utsatt i skolan. Det har gjort fruktansvärt ont och varit otroligt jobbigt och bara tanken på att det ska bli så med ett barn till skrämmer mig. Samtidigt ska man komma ihåg att jag idag har en pojke med mycket skinn på näsan, en pojke som alltid står för vad han känner och tycker och gillar att göra. Hans integritet har aldrig blivit ruckad för att vi stått bakom honom och peppat honom att våga vara den han är. Vi har uppfostrat ett barn att våga gå mot strömmen och stå upp för sig själv. Jag är djupt stolt över honom och också imponerad över vad han vuxit upp till.
Ska jag peppa mitt barn att klippa sig för att normen är att småpojkar ska ha kort hår? För att någon kanske retar honom för att vara en tjej för att han har långt hår? Jag blir så ledsen bara jag tänker på det. Fan heller att jag ska! Men du förstår att jag slits itu här va? Jag vill aldrig under några omständigheter utsätta mitt barn för risken att bli retad, det är jobbigt som det är ändå i skolvärlden. Jag tror att det kommer bli så att Milo en dag kommer hem och vill klippa sig, dessvärre kommer det vara för att någon sagt något elakt är jag rädd. Jag kommer säkert fortsätta fråga honom detta sista halvår innan han börjar förskoleklass om han inte vill klippa sig? Mest för att skydda honom. Men vill han inte ska jag heller inte klippa det. Så är det.
Jag har varit mamma i 18 år. Jag har otroligt fina barn och får ofta höra att jag har så fina pojkar. Att dom är artiga, väluppfostrade och vänliga med stor social förmåga. Jag blir nästan generad, för det gör mig så inihelsickes glad och stolt. Tänk att jag har den stora äran att ha fått så fina pojkar?! Dock har jag aldrig varit en mamma som aldrig tror nåt ont om mina barn, tvärtom! Jag har alltid vågat ifrågasätta och tänkt tanken att mina barn inte är Florence Nightingale och mycket väl kunnat göra bus och varit elaka. Tror man att ens barn aldrig skulle göra något dumt är man lurad till månen när tonåren kommer, det är min filosofi! Dock ska jag säga, att vara mamma är det svåraste jag någonsin gjort. Det är ett tufft jobb och man kan inte göra annat än önska och be att inget allvarligt händer dom, att dom inte väljer fel vägar i livet och att det enda jag som mamma kan göra är att ge dom miljoners med ton kärlek, sunt förnuft, självförtroende och integritet. Sen lever dom sitt liv på egen hand, du kan bara finnas till hands när dom behöver dig!
Du som är mamma eller pappa förstår säkert vad jag menar? Det är ett tufft jobb. Men också ett jobb jag aldrig hade velat vara utan! Aja, det var lite lördagsfunderingar. Nu ska jag klappa min lilla lintott på hans fina hår, han är trött efter en dag med lek och stoj. Så ska jag be till högre makter att han hamnar hos ett gäng snälla och varmhjärtade kompisar.
Psst: Apropå elakingar! Detta måste du läsa, det handlar om nättrollen!
UPPDATERAD
__________________________________________________________
Någon måste hört mina funderingar känns det som. Kolla vilken bild som dök upp på Facebook?
ÄLSKAR’T!!!
Nina, förstår precis hur du känner. MEN!… Om några dumbollar vill mobba någon, så kommer de att göra det, oavsett kort eller långt hår. Håll fast vid den tanke du har; vill han klippa sig så gör det.
Stor kram och trevlig kväll ❤
Faktiskt! Men man vill eliminera alla risker bara…. Men du har rätt. Kram och detsamma! ❤️
Se, nu skriver jag igen 🙂 Du skriver verkligen om saker som jag kan relatera till..
Min 3 åring, som komiskt nog också heter Milo, har haft långt hår fram tills i höstas. Det var såå fint och han hade riktiga prinsesslockar. Jag sa att den dagen han själv ber om det så klipper jag honom. Och när den dagen kom ”Mamma jag vill ha tuppkam” så fick jag en STOR klump i magen. Jag ville ju inte klippa av hans fina hår. Och då i den sekunden insåg jag, JAG ville inte klippa av hans hår. Så med gråten i halsen plockade jag fram maskinen och en sax. Tårarna sprutade när jag sakta drog den där brummande saken genom hans hår. Det blev ju inte bättre av att sonen då helt plötsligt började gråta också, ”Jag vill inte längre mamma” men då var det ju för sent. Men när vi var klara så satt han där, precis lika söt som innan 🙂 Jag hade insett att jag hade kvar hans hår för min skull. Han strålade ju av lycka med sitt ”nya” hår. Han var liksom känd som ”Milo med det fina håret”. Ville inte att han skulle uppmärksammas för sitt hår utan för den är faktiskt är, med eller utan hår. Oj vad långt det här blev, sorry. Jag tycker det är såå fint med långt hår även på pojkar och tycker det är tråkigt att man inte själv ska få välja det med risk för att bli retad. Men kanske att man som förälder har kvar håret för sin egen skull? Jag är också mamma till tre pojkar och kanske är det en liten längtan efter att få ha någon att kamma och pyssla om ? Kram Annika
Förstår vad du menar. Självklart älskar jag hans hår, men jag har sen länge släppt tanken på att ha kvar håret för mig. Tvärtom så har jag nog försökt peppa honom att klippa sig då denna oron dök upp hos mig för längesen.
Kram och fin kväll! Ps: Kul
att du kommenterar!
Jag förstår din oro fullt ut! Den kommer iom att man får reda på att man har en liten böna i magen och jag gissar att den inte försvinner förrän man ligger avsvalnad med näsan i vädret… 😉 Sådan är moderns lott!
Personligen tycker jag att det är en jättespännande period våra barn får växa upp i! De här gamla könssteriotyperna ifrågasätts hela tiden. Jag är inget jättefan av att alla ska vara helt könsneutrala, man har ju iaf fått en könstillhörighet när man föddes. Men jag märker att framför allt Elsa funderar mycket på kvinnligt/manligt. Det kan vara ok med långt hår på pojkar/kort på flickor. De som vill kan ha klänning oavsett kön även om det vanligaste är att tjejer har det. Båda könen kan gilla bilar och glitter. Mina tjejer leker musketörer och monster mer än de leker med dockor.
För de som växer upp nu är det inte konstig att två av samma kön älskar varandra. Att familjer kan se olika ut. Ett barn kan ha två mammor, två pappor, en av varje, bara en förälder eller varför inte bonusar av alla dess slag.
Jag ser mig inte som så gammal men när jag växte upp såg det inte riktigt likadant ut.
Jag hoppas att samhällets utveckling tillåter våra barn att fortsätta vara så öppensinnade inför varandras lik- och olikheter som de verkar vara födda med. Jag vet iaf att jag och många med mig gör allt för att barnens nyfikenhet inför andras person ska få förbli oförstörd. Barn ser olikheter direkt men jag tror starkt på att de lär sig värderingarna från oss vuxna.
Tänk på att Milo är, om han fortsätter att välja annorlunda än normen, ett starkt barn som är med och visar för resten av världen att man ska få vara som man vill. Det är personligheten som betyder någonting!
En sista tanke med det här med att bestämma frisyrer. Båda mina tjejer har klippt håret. Astrid har gjort det tre gånger. Kanske betyder det att hon vill ha stubblugg/hockeyfrilla. Där har jag snyggt i min roll som härskarinna i familjen bestämt att hon är för liten för att bestämma det helt själv och låtit henne ha page och normallång lugg. Tror nog föräldrar bestämmer och influerar sina barn mest hela tiden. Förstår inte varför det ska ifrågasättas varför ni valde att ha kvar hans vackra blonda lockar som liten! Bra att han får välja nu när han är större men jag tror inte det finns många tvååringar som valt frisyr själva…
Efter denna kortare novell så önskar jag er en trevlig mellokväll! 🙂
Kram och hälsa resten av familjen. Både de med och utan lockar! 😉
Tack för din kloka novell! Den stärkte mig massor Elin. Du har så rätt. Kanske är mina tankar lite omoderna då vår värld faktiskt förändrats en hel del senThedde och Elliot var små.
Tack igen Elin! ❤️
Stor kram!
Jag har aldrig kommenterat förut men detta ligger mig varmt om hjärtat. Förstår tanken med att vilja förhindra mobbing, har själv en 9-årig son som vill ha nagellack ibland och vars favoritfärg är lila…
Jag får definitivt jobba med mig själv då instinkten säger mig att jag borde hindra honom. Tror dock att han skulle bli bittrare på mig som hindrat honom från att vara den han är, än vad han skulle bli på ett par ungar som mobbar. Sonen sa häromveckan då vi såg på melodifestivalen: tur att yohio finns så andra också vågar vara annorlunda. Klok unge det där:-). Stå på dig Nina, det kommer bli en cool unge det där.
Jag förstår hur du tänker! Blir dock väldigt fundersam över att andra vuxna människor kommenterat din pojkes hår. Själv har jag inte vid ett enda tillfälle reflekterat över hans frisyr. Det enda viktiga är att han är en glad liten pojke som mår bra! Kram
Förstår hur du känner Nina, har själv varit där, och jag håller med Annica: mobbare mobbar oavsett, finns ingen logik i det. Din medvetenhet är jättefin Nina men som du skriver så är han så pass stor och medveten själv så det ordnar sig ska du se 🙂
Har en snart 14-årig kulle här hemma med hår till midjan.
Visst har han mött knäppa kommentarer ”oj, jag trodde du var en tjej”
Eller när han började 7:an ” mä! Är du kille och har långt hår? Det kan man väl inte ha??”
Enda svaret han gav på det var ”ser du väl att man kan ”
Sen var det över.
Det var från killar och äldre damer (?) han fick mest kommentarer.
Tjejerna däremot ääääälskar hans hår
Han hade blå tuppkam ( färgad på riktigt) i 1-3:an . Det var kommentarer om det med.
Sen hade han nån udda halvlång historia med värsta snedbenan i 5:an . Sen blev det längre och längre.
Det har varit kommentarer om allt. Spelar ingen roll hur man gör.
Vill dom så tjötar dom om vad som helst
Men , min grabb har valt helt själv sen han var runt 3.
Alldeles själv. Och det går så bra så:)
HEJ 🙂
Min son är snart 11 och har haft långt lockigt hår sedan han var 4. Han vill ha långt hår själva och jag våndas för den dag han vill klippa av det, det kan jag erkänna… Men han har ALDRIG blivit mobbad eller fått pikar för sitt hår, utan snarare att vissa kompisar har sparat ut sitt eget för att se likadana ut. Så länge din son trivs i sitt hår så märks det och då kan jag inte tänka mig att någon kommenterar det, alla är ju vana att se honom i sitt underbara hår 🙂 Kram M
Hej!
Har aldrig kommenterat förut men jag har själv två pojkar 3 och 6 år här hemma som vi alltid klippt kort hår på, men nu börjar kompisar och andra runt omkring spara till lite längre hår så nu har dom bestämt sig för att ha långt hår:) Zlatan har ju det också..så deras mål är att spara så att de kan sätta upp en tofs som Zlatan har. 🙂 Du verkats ha en stark och självständig liten kille så det kommer nog gå alldeles utmärkt oavsett längd på håret!
Kram