Ett brev till kvinnan!

Ett brev till kvinnan! Ett lååååångt brev till kvinnan……

Med detta brev hoppas jag att jag åtminstone kan ”lysa upp” en enda en med vetskapen att vi bara är människor och att vi duger som vi är.

För miljarders år sedan skapades kvinnan. Jag vet fasen inte hur då där råder en hel del delade meningar. Jag väljer att som så många andra ha min egen tro. Det visade sig att vi kvinnor miljarders år senare skulle utvecklas till supermänniskor. Med fantastiska krafter och helt omänskliga prestationer.

Tidigt lärde sig kvinnan att man bara duger om man jobbar hårt som fan, föder hundra ungar, är en perfekt pedagogisk mamma, har ett perfekt städat hem, är smal och vältränad och helst ser jäkligt ung ut till man dör vid 100 års ålder.

GRAVIDITET
Först, vi blir gravida. En graviditet är lika olika för alla som utseendet på en människa. En del mår tipp topp med underbar fräsch hy, håret glänser, finns inga krämpor what so ever och 9 månader senare pruttar man ut en unge.

Sedan finns det dom som mår som en påse skit. Kräks inälvorna ur sig de första månaderna så arslet står ut som en trattkantarell, när det gått över får man foglossningen från helvetet som hugger tag i ditt underliv och får dig att tro att det antingen snart ska lossna eller explodera. De sista månaderna av graviditeten går du upp och kissar 5 ggr varje natt….med ett chewbacca underliv du inte sett på 3 månader. Halsbrännan känns som en hjärtinfarkt så för att sova måste du sitta upp. Apropå sova….för att hitta en skön sovställning krävs en säng byggd för aliens och 1348 kuddar….och då är den inte ens skön utan mindre smärtsam. För att vända dig i sängen skulle du behöva ha en mindre gaffeltruck i sovrummet. Det där sexet i slutet av en graviditet? Är det ingen som ser den rosa elefanten i sovrummet liksom? Trots chewbacca underliv och trattkantarell arsle förväntas man ändå jobba heltid, se fräsch ut och helst träna till man är i nionde månaden. ”Jag har bara gått upp 6 kg” kvittrar någon som ansträngt sig hårt för att inte gå upp i vikt. Själv gick jag upp 25, 25 och nästan 40 kg med dom 3. Det är en sammanlagd viktökning på 90 kg, en hel man. Det bästa hände när jag efter barn nr 2 släpade mig ut på en promenad 4 dagar efter hans födsel, möter en väninna. Hon födde barn 2 veckor innan mig. Hon stod och kvittrade med ett par snortajta jeans på sig om att hon kom i dom jeansen när hon kom hem från BB. Själv stod jag och tänkte på hur jag någonsin skulle komma i ett par igen, kanske att mitt underliv kom i mina gamla jeans, det kändes nästan som om mitt underliv skulle behöva ha ett par egna jeans framöver.

Ja men så olika är det verkligen!

Jag fortsätter, några veckor efter den där förlossningen är det dags att börja planera återkomsten till sin normala kropp. Det är hets, likt en jakt på något som egentligen ska vara helt omöjligt och det borde fasen vara förbjudet.

Alla nyblivna mammor borde enligt lag vara lugna, harmoniska och bara helt fantastiska och bara snusa bebishuvud de 2 första månaderna. Man ska inte behöva tänka på den där vågiga degmagen eller de gropiga låren som legat i någon form av dvala. Man borde bara behöva tänka bebis, en dusch i lugn och ro, god mat och massa sömn. Istället är det ovanligt att mammor gör så. Istället börjar den galna hetsen. Man ska bli smal och fast igen. För varje gång är det svårare. Mycket svårare. Likt förbannat flängs och fars det till höger och vänster. Ok, känner man verkligen för att träna för sitt välmåendes skull, KÖÖÖÖR! Men om detta är för all yttre påverkan från vår omvärld så är det fanimej stopp. Vi ska inte behöva bli smala på bara några veckor efter att vi bakat en unge i vår kropp. Vi ska bara njuta av det vi bakat och behöva ta det där andra sen….när det känns så.

Kanske behöver vi bara slicka våra sår ett tag efter en förlossning. Som djuren gör. Inte bokstavligt, men du hajjar. Jag har börjat träna på elitnivå i innebandy när mina stora barn bara varit 5 veckor. Behöver jag säga att jag har ryggpaj och kissar i brallan när jag nyser fler än 3 ggr på raken. (Har handlat åtgärd åt det nu, it’s called vaginaballs typ).

När barnen sedan växer upp och börjar förskolan ska du återgå till det livet du levde innan barnen, fast ditt liv helt förändrats för där finns just barn nu. Man ska jobba heltid och göra karriär men ha tid för barnen med hemmabakning och lekparksbesök där du är närvarande utan att glo i din iPhone och sedan vara en god pedagogisk mamma som lär sina barn alfabetet innan tre års ålder. Eeeh, den kombon? It doesn’t work! Hur ska du hinna jobba och göra karriär samtidigt som du är hemmamamma? Det går ju inte nej…. Samtidigt ska du ha ett perfekt städat, vitt och fräscht hem med senaste designen och en ren soffa med 14 husdjur och låta alla barnen gå i de dyraste sporterna. Glöm inte att du ska hinna bjuda på perfekta middagar åt vännerna också, och föräldrar och svärföräldrar. Du ska hinna hänga med vänner, storhandla mat och komma på nya recept så alla är glada och nöjda. Glömt inte att du ska vara kåt också, för det måste ju liggas….annars kan det gå åt skogen, det vet man ju. Sen ska ni ha egentid som man pressar in i nån lucka där det egentligen inte får plats. Räkningar ska betalas. Vi sitter uppe och oroar oss över våra barn nattetid och funderar på om den där kompisen är sur på en? Kvinnor kan analysera saker sönder och samman men ändå kliva upp i ottan och fixa frukost till ungarna.

Sen finns de som jobbar på nätterna för att hinna umgås med sina män kvällstid efter att barnen somnat. När mannen sedan somnat jobbar man och sitter till kl 02. (Har en vän som gör detta ibland).

VI ÄR INGA SUPERKVINNOR. Vi har samma krafter och styrkor som männen, även om de är anpassade för våra kvinnokroppar. Vi har ingen superman dräkt fylld av kryptonit som hjälper oss att utföra dessa prestationer. Vi har vår kropp, vårt hjärta och vår själ. Thats it! Ändå beter vi oss som nå slags supermänniskor…. Om och om igen. Vi ställer oftast orimliga krav på oss själva då det i själva verket inte är någon som tvingar oss att utföra allt ovanstående. Vi är våra egna fiender. Vi jämför oss ständigt med andra och älskar oss inte för vad vi är och vad vi hittills presterat. Det räcker liksom aldrig till riktigt. Ständigt känner vi oss otillräckliga och bär på ett ständigt dåligt samvete över något. Vi borde för fasen ha en medalj….varje år….kanske varje månad för allt vi roddar med!

Detta är inget nedlåtande inlägg om män. Det finns män som gör samma saker. De finns också det mest fantastiska män som alltid ställer upp och jobbar ärslet av sig både på hemmaplan och på sitt jobb. Men detta handlar inte om det, det handlar om oss kvinnor och våra orimliga förväntningar och krav på oss själva. Vi måste sluta med det. Vi måste ”give ourselves a break”. Vi måste älska oss själva som vi är och inte jaga efter prestationer hela tiden. Jag talar om oss för detta gäller även mig. Om vi istället skulle klappa varandra på axeln och säga ”Fan vad bra du är, precis som du är” lite oftare. ”Sluta prestera”. Njut av livet som getts till dig. Njut, stanna upp, andas in, sov, skit i disken, låt tvätthögen växa ibland, städa imorn eller nästa vecka istället, låt viktminskningen ta tid, är du trött på kvällen och mannen är vaken….skit i det, sov om du behöver, ha sex när du själv vill (ok, ibland behöver man bara hosta igång sig själv lite men ni hajjar), titta dig själv i spegeln och le…säg ”Fy fan vad bra du är”….

Vi är bara människor, inga SUPERKVINNOR” Kärlek till dig! ❤️ Sprid detta budskap vidare om du tycker som jag….