Godmorgon!
Just kommit hem från min PW. Idag lyssnade jag på värvet, en fantastisk podcast. Idag var det en intervju med en av de personer jag älskar, Ernst Kirschsteiger. Jag grät lite t.o.m. Det var när Ernst pratade om att minnas en person som är död, som att han ville minnas sin pappas skratt. Då brukade han sätta sig på en stubbe i skogen och fokusera på att minnas hans skratt. Han övar sig på det liksom.
Då brast det för mig. Det är nämligen höst, min deppigaste period på hela året. Det är då jag är som mest rädd för döden t ex. Igår var jag också och kollade mina födelsemärken och ska nu till en hudläkare för 2 av dom som såg lite kluriga ut. Jag är livrädd och har inte sovit så bra inatt, det här är jag i ett nötskal. Det har ni säkert redan börjat förstå. Men jag klarar inte att vänta och inte veta. Nu är jag säker på att det är nåt farligt och direkt är döden och knackar på min dörr och jag får svårt att andas. Fruktansvärt är det! 🙁
Men men…. I alla fall… Jag ska spela in mina föräldrars röster och skratt så att jag aldrig nånsin glömmer bort det om de försvinner före mig. Usch, nu gråter jag. Ingen bra dag idag…. 🙁
Ps: Nåt roligt…jag har gått ner 7 kilo nu. Alltid nåt denna gråmulna deppiga dag.
Ps2: Nåt annat roligt är att en superhärlig modebloggare nu börjat här på FEMME. Har sträckläst massor av hennes inlägg, kika gärna in HÄR!
En stor applåd till viktminskningen!
En klen tröst kanske men jag går och kollar mina märken varje år och har fått plocka bort flera stycken som de har tyckt sett konstiga ut och det har inte varit något. Båda min bröder har haft hudcancer men stoppade det i ett tidigt läge. Ena brorsan fick operera bort lymfkörtlarna under ena armen och sen var han frisk och min andra bror fick ta bort en bit av huden runt födelsemärket som var ”smittat” och sen var han frisk.
Det behöver alltså inte leda till det som du fruktar mest men jag förstår dina tankar.
Så för att vara på den säkra sidan så går jag varje år vilket jag tycker att alla borde göra.
Det kommer att gå bra ska du se.
Massor av kramar till dig.
/Linda
Jag är också rädd för döden. Kanske inte döden i sig utan mer att bli sjuk, att inte ha full kontroll över situationen. Det har blivit värre sedan jag fick barn.
Inte roligt med sådana perioder, om det är för jobbigt kanske du kan prata med din terapeut om det?
Skickar måååånga kramar till dig fina du och grattis till viktnedgången <3
Min stora dotter har kvar sitt gamla ”telefon-svar på mobilen som hon gjorde på sin första mobil när hon var ca 11 år, nu är hon 17, och de är så gulligt så man döör <3
kram
Jag gick i Kbt för min oerhörda rädsla för sjukdom, död och att vänta på olika besked. Det är det bästa jag gjort! Känslorna kommer mer sällan nu och när de väl kommer så vet jag hyr jag ska ta mig an dem. Tips tips!