Mars 2013
FamiljVerkligheten

Mysbyxefascist

20130321-160131.jpg
MYSBYXE fascist!

Jag skulle ju prata om nåt konstigt….

Är det något jag verkligen önskar så är det att hitta ett par mysbyxor som verkligen är sköna OCH snygga! Om jag säger såhär, jag har jäkligt många sköna mysbyxor men alla är i samma gradav snygghet som dessa jag just ska presentera för er.

Dessa är de absolut skönaste mysbyxorna jag har. Nämen ursäkta mig men är detta ett skämt? Nej. Det är sant. Det är ett par träningsbyxor i college tyg som är från friidrotts VM i Göteborg 1995. Dom är min pappas. I ärlighetens namn så vet han inte vart dom tagit vägen, jag tog dom en gång när vi sov där och sen dess är dom liksom ”mina”. Skulle pappa få veta att jag har dom kvar och vilja ha tillbaka dom så skulle det inte fungera. Jag skulle vägra, dessa är de skönaste jag har.

Vi var allihop på friidrotts VM i Göteborg den där överhettade sommaren 1995. Jag var gravid med Thedde, mådde som en påse skridskor. Jag och Theddes pappa låg och sov i förtältet på husvagnen för att jag mådde så illa av värmen. Vi låg bland tvestjärtar och varje morgon vaknade jag av att jag hade ett tjugotal i sovsäcken. Orkade inte ens bry mig. Jag ville bara spy.

Men tillbaka till mysbyxorna. Jag är beroende av mysbyxor och skulle aldrig i min kofot gå omkring i jeans hemma. Så fort jag kliver innanför dörren åker jeansen av och mina snygga mysbyxor på. Säg till mig att jag inte är ensam. Är jag konstig? Något som jag VET är konstigt är att jag glider omkring i ett par mysbyxor från 1995. Det är lite udda. Men va ska jag göra? Jag hittar inga sköna! Säg till mig, finns det? Snygga? Sköna? Om det gör det får ni gärna tipsa mig.

Kommentera

  1. Dragi

    Byter också om till mjukisbyxor så fort jag kommer hem. Brukar köpa mina på typ Stadium, Team Sportia och trivs bäst i ett par Nike som har lätt utsvängda ben. Har haft dessa i flera år och bara älskar dem. Gillar inte dem som har mudd nertill.

  2. Marika

    Oh yes kolla in dessa godingar – finns i flera olika färger & dom är uuuuunderbara! Dessa bor jag i i olika kulörer! Så skönt med lite mjuksittande över hullet

  3. pezze

    näää du..
    du e inte alls onormal alls..
    här e en som hoppar ur jeans/byxor så fort jag kommer in innanför ytterdörrn…
    o lufsar runt i t-shirt o trosor, sen sitter jag med täcket över mina ben i soffan eller så går jag runt o med mjukisbrallor full med katthår på…
    går inte o ha finfina kläder på sig här hemma med två st semilånghåriga katter som fäller i tid o otid, samtidigt vill man ju bara koppla av o slippa behöva tänka på hur man ser ut osv då man e hemma i sin lilla vrå….. 😛

    så myyyyysss på du bara…

  4. lisa

    Jag äger inte ens ett par mjukisbyxor! Har aldrig bytt om efter jobbet, även helgerna klär jag på mig ”vanliga kläder” annars känns det som om jag vore sjuk!

  5. Mira

    Jag är också en sån som byter om till mysisar, dock inte för tidigt för jag ska iväg på en massa träningar med barnen o då funkar det inte att dra omkring i mina mysisar. Mina absoluta favoriter är ett par som är sambons, sen han spelade fotboll i början av 90 talet, blå med vit text, passande nog så använde jag dem en gång när jag målade så nu kompletteras det med vit färg också 🙂
    Det känns som att man måste bo in dem, ungefär som med jeans.

  6. Therese

    Jag har alltid mysbyxor hemma går inte å gå i nåt annat.
    Tipsar oxå om Meandi. Helt fantastiskt sköna å älskar deras kläder överhuvudtaget.

  7. Cattis

    Då är du säkert expert på ämnet TVESTJÄRTAR, Nina och kan svara på en fråga jag länge sökt svaret på…. Nyps dom små jävlarna så där illhårt som man tror eller känns det knappt? Folk säger olika till mig och både jag o min make är skiträdda för tvestjärtar just därför vi tror att dom sitter som en hummer i fingret om dom väl får tag. Så…NÅ???

  8. virrpANNA

    Du är INTE ensam 🙂 Byta om till mysbyxor när man kommer hem, det är det viktigaste med hela hemkommandet 🙂

  9. Frida

    Jag har levt i förnekelse! Har tittat ner på folk som berättat att de byter till mysbyxor så fort de kommer hem! Jag hävdade länge att mina jeans var lika sköna som mysbyxor, tills jag började med leggings, då fick jag en helt annan syn på mysbyxor 🙂 Nu händer det allt oftare att jag byter till mysbyxor eller till och med pyjamasbyxor (som inte används nattetid, alldeles för varmt!).. En liten bekännelse så här en helt vanlig torsdag! Så nu letar jag oxå efter de ultimata mysbyxorna!

  10. Jenny

    Jag är precis likadan!! Älskar mysbyxor!!
    Mina favoriter är från me&i och jag tycker faktiskt de är riktigt snygga oxå!

    1. Lisoball

      Jag håller med, knickersen från me&i är underbara, å snygga tycker jag.
      Även fast de förutsätter att man inte fryser. 😀
      Har ett par knickers från house of lola med, svindyra, men värda varenda krona. 😀
      Annars rekommenderar jag, som nån annan såg jag, också pyjamasbyxor. 😀

Visa alla 28 kommentarer
Cupcakes & MuffinsMat - Bak - Recept

PINK-DREAM CUPCAKES

Jag skulle ju dela med mig av ett recept idag igen. Det blir en hel del recept och jag hoppas att ni tycker om dom och får lite inspiration att baka ni också? Det är ju så kul att baka, ellerhur? 😉 Jag har svårt att tro att man INTE gillar att baka men det finns ju faktiskt ni som inte gör det. För mig är bakning så mycket mer än att baka. För det mesta så smakar jag på allt jag bakar men det händer att jag bara bakar för att jag vill och behöver det. Jag behöver det för min skalle, för mitt psyke. Jag ”landar” av att jag får baka. Som en slags ”healing”. Konstigt men något bra om det funkar. Är det så att man bankar skallen i väggen, kastar saker omkring sig och bränner sönder allt så kanske det inte är så kul och då är det nog inte så helande heller och borde kanske skita i och baka. 😉 Här kommer i alla fall ett jättegott cupcakes recept.

PINK-DREAM CUPCAKES

3 st ägg
2.5 dl strösocker
0.5 tsk vaniljessens
100 g smör
1 dl vispgrädde
3.5 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
En nypa salt
3 dl färska hallon

Vispa ägg, vaniljessens och socker riktigt pösigt och vitt. Smält smöret och låt det svalna en aning. Häll i det i äggsmeten. Häll också i grädden. Blanda vetemjöl, bakpulver och salt och blanda i det i smeten. Vänd ner det så du inte förstör all luft du just vispat in i smeten. Ha sist i de färska hallonen. (Går såklart bra med tinade avrunna frysta). Häll i dessa i cupcakes formar, in i ugnen i ca 15 minuter på 185 graders värme. När de gräddats klart tar du ut dom för att svalna.

FROSTING

200 g vit choklad
200 g cream cheese
1 dl florsocker

Blanda samman alla ingredienser. Ha i några droppar röd karamellfärg. Blanda samman ordentligt. Ställ i kylen en stund för att frostingen ska stelna till lite. Bred på frostingen på cupcakesen. Avsluta med att rulla till några marsinpanrosor och några blad.

Kommentera

  1. TinaLill

    Baka för mig är som terapi. Det skall gärna vara rejäla degar, flera på en gång som skall pysslas med, jäsa länge och vara inne i ugnen precis lagom länge. Sen äter jag väldigt sällan det jag bakar utan ger gärna bort till andra som inte bakar själva. Många barn blir lyriska av hembakat bröd, mina blir det av att få köpebröd 🙂

  2. Emelie

    Åhh älskar med att baka! Håller med dig om att det är skönt för skallen:), avkoppling helt enkelt..terapi! Gillar att du lägger ut recept, roligt med inspiration och nya recept att prova!!!

    Ha en fortsatt fin torsdag!

    Kramar

  3. Tezz

    Exakt samma här!! Jag älskar att baka o skapa!!
    Låter som ett riktigt gott recept på cupcakes!! Måste provas!! Jag ska göra tårta idag till min mamma som jag tänkte skulle hamna i bloggen med!! Kram

  4. Anette

    Jag är lite som du. Bakar jättegärna och ganska ofta men det är nog bara 80% av gångerna som jag äter av det själv. Ger bort eller låter resten av familjen äta.

  5. Madde K

    Jag bakar oxå för att gå ner i varv eller rensa skallen. Tycker det är oerhört avkopplande…om man inte har 100 saker att baka under tidspress vill säga 🙂

    Kram

FamiljGodmorgon

Godmorgon hårboll och snoppe-poppe

20130321-053829.jpg
Eeeh….godmorgon!

Det första som händer är att man får en hårboll på magen. Jag har sovit till halv 5 men legat och kollat bloggar, instagram och facebook. Sen kommer den här. Han nafsar på händerna för att få mig att klia honom. Sen spinner han så grannarna vaknar. Vår katt väger 10 kilo, är en kasterad hankatt och gör inte annat än äter, skiter (som en häst) och sover. Han vill inte gå ut utan bara njuta av livet vad det verkar.

20130321-054234.jpg
Näste man på tur….

….att vilja bli gosad på är den meterlånga i familjen. Nyss vaknat, det får vi säga är en fantastisk tid att vakna på enligt mig. Så får det gärna fortsätta. Kiss och bajsåldern innefattar så mycket har jag märkt. ”Jag har ont i min snoppe-poppe” säger han och flinar. För en stund tror jag honom och får hemska tankar som för trång förhud och allt sånt i huvudet. (Ja, jag är katastroftänkarnas drottning). Men när jag ser att han sitter och håller sig för skratt så var det bara det roliga att få säga snopp som var grejen…. ”Du har inte ont i snoppen?
frågar jag för säkerhets skull. Å det har han inte, men det är FETT kul och SÄGA snoppe. 🙂

Godmorgon på dig förresten! Hoppas att Du sovit gott!? Idag väntar jobb, möte och till sist samtal på förskolan. Det årliga samtalet. Får se hur han är där….vår snoppe-poppe. Här inne ska det bjudas på recept. Sen ska vi prata om en konstig grej.. Hörs snart igen! 🙂

Kommentera

GodnattMat - Bak - ReceptMjuka kakorVännerVardagen

Fika, äppelkaka och tack!

Fina ni! Tack för alla fina kommentarer på mitt förra inlägg. Det sjuka är att jag vaknade i morse och bara kände att idag är det nog någon årsdag och det var det när jag gick tillbaka i bloggen.

Sussi: Beklagar din förlust. ♥

Nina: Så ledsen jag blir att läsa din historia. Jag kan inte ens fantisera om hur det måste vara att förlora sitt barn. Jag är så ledsen att Du behövde gå igenom nåt sånt i ditt liv. Jag håller alla mina tummar nu för ett plus! ♥

Ella: Det var meningen att det skulle vara Milo och ingen annan. Hela processen från att vi startade tog 2 år. Tony och jag träffades i Sälen 2003, han var lillebror till killen jag kände (numera min svåger :)).. Vi hade bröllopsdag den 26:e augusti. Då hade vi varit gifta i 6 år.

image

image

image

Idag hade jag ett möte med två av mina fina vänner. Vi planerar en grej ihop framöver. När vi ses är det alltid en träff på flera timmar. Vi har så mycket att prata om så idag bestämde vi att vi behöver ses utan att prata jobb, så nu blir det fikaträffar lite då och då. Jag åt en helt fantastisk äppelkaka med vaniljsås. Nu bränner bröstet så det var nog lite för mycket just idag. Men ibland är det värt det.

image

Helena & Helena. 🙂 Lite roligt att dom heter lika. 2 drivna fina tjejer som jag har stor respekt för.

Nu har jag just ätit kvällsmat. Slökollar på Sveriges Mästerkock. Tänkte bjuda dig på ett jättegott recept apropå Äppelkaka. Denna säger ALLA som bakat den, är den godaste äppelkakan de ätit. Den är gudomlig!

RECEPT:

3 st ägg
2.5 dl strösocker
1 tsk vaniljsocker
50 g smör
1 dl mjölk
3.5 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1 nypa salt
120 g mandelmassa

FYLLNING:

2 st stora äpplen
2 msk smör
2 msk florsocker
2 tsk kardemumma
1 msk vaniljsocker

GÖR SÅHÄR:

1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Vispa ägg, strösocker och vaniljsocker vitt och riktigt pösigt.
3. Smält smöret och rör i mjölken, blanda det med äggsmeten.
4. Blanda vetemjöl, bakpulver och salt och vänd försiktigt ner det i smeten.
5. Tillsätt riven mandelmassa i smeten.
6. Kärna ur och skär äpplena i bitar. Stek dem i smör, florsocker, vaniljsocker och kardemumma tills de fått stekyta och börjar mjukna.
7. Blanda äppelbitarna med smeten och fyll en smord och bröad sockerkaksform.
8. Grädda kakan i mitten av ugnen i 25–30 minuter. Prova med en sticka, den ska inte vara kladdig. Servera med en riktigt krämig vaniljsås.

Kommentera

  1. Maja75

    GOA NINA!!! VILL BARA SÄGA ATT JAG ÄR HEMSKT IMPONERAD OCH GLAD ÖVER ATT DU UPPDATERAR SÅ OFTA! ALLTID KUL ATT LÄSA DET DU SKRIVER. KÄNNS HJÄRTLIGT OCH ÄKTA.

    PUSS PÅ DIG, SNYGGING!!

  2. Johanna

    Åh tack för ett spännande recept till 😀

    Den får jag prova nästa vecka kanske… veckan nu är full av fika, födelsedag och jobb (där jag för övrigt säljer de godaste bakverk och bröd)

    Kom till Göteborg och smaka Nina 🙂

    KRAM KRAM

Familj

Jag är på smällen!

Nu satte du lunchkaffet i vrångstrupen va? Eller så svimmade du av kontorsstolen.

Nej, jag är INTE gravid. Däremot är det idag på dagen 5 år sedan jag gick ut på bloggen och berättade att jag var gravid med Milo. För exakt 5 år sedan var det denna överskrift som stod på bloggen. Det inlägget kan du läsa HÄR!

20130320-130515.jpg
Milo 2 dagar gammal, Milo på min mage i samma sekund han kom ut och jag i bilen på väg till förlossningen.

Ni som läst hos mig en längre tid vet ju att det inte blev lite extra mycket ligga runt ägglossning och ett streck på en sticka för att skaffa Milo. Det blev ett H E L V E T E. Jag var naiv nog, trots 2 utomkvedshavandeskap tidigare i livet, att tro att det bara skulle gå vägen, smidigt och på en gång, varför skulle det inte göra det när jag redan hade två? Efter en lång betänketid om huruvida jag ville skaffa mig en trea med min nya man eller inte så föll det som en självklarhet att tillslut göra honom till pappa. Men så jäkla fel man kan ha? Det var inte alls lätt, det var vidrigt.

Liggat kunde vi och allt som hörde till. Tajming, varannan dags ligga och se till att simmarna var pigga och krya. Sen började en galen observation på diverse graviditetssymtom. Kissnödig? Halsbränna? Stick i livmodern? Svullen pulla? Trött? Illamående? Listan kunde göras lika lång som kinesiska muren. Jag knarkade även teststickor på nätet, jag handlade vid ett tillfälle 100 pack graviditets test! Ni hör ju själva, går det ens att kissa på 100 stickor på en livstid? Jag tror jag hann kissa på 75% av dom. Till slut blev det också som en drog. 1 vecka innan beräknad mens började jag kissa. Morgonkissa. Sen smällde jag på lampan vid 4 blecket, väckte maken med en kissticka i fejset: ”Är det inte ett litet streck där?”

Strecket kom. Både 1,2 och 3 ggr. Men lika fort som stickan blev blå så var det över efter några veckor. Blodet rann längs benen och embryo-helvetet hade än en gång bestämt sig för att inte stanna. Första gången hann vi berätta det för 2 förväntansfulla storebröder som hoppade jämfota på självaste julafton. Vid trettondagen var allt över. Jag hann att hålla tal på min bästa väns militärbröllop SPIKNYKTER där jag druckit alkoholfritt vin under hela kvällen, för att morgonen därpå vakna av ett blodbad i sängen. Jag satt och grät i timmar på toalettgolvet. Resan på 30 mil hem var ett helvete. Jag hann att börja känna glädje för att äntligen få göra maken till pappa, se hans stolta ögon över att hans bebis låg i min mage för att andra sekunden känna ett stick i livmodern, gå på toaletten för att återigen se det där röda blodet förstöra hans dröm.

Efter en rad utredningar senare hittades inget direkt fel. Makens simmare var tipp topp men mina hormoner hade börjat ge upp av alla missfall. Hur länge skulle man orka? En mörk kväll sa jag till maken att han skulle gå vidare i sitt liv. Jag kunde ändå inte ge honom något barn. Jag var beredd på att släppa honom….av kärlek….och en önskan om att få se honom lycklig på håll över att ha blivit pappa. Efter diskussioner som inte lutade åt min önskan bestämde vi oss för att försöka en sista gången. En privatklinik kontaktades och jag fick medicin. ”Nu när du blir gravid börjar Du med dessa vagitorier så ska du se att det blir bebis även för er” sa den gråhåriga farbrorn till läkare. Två veckor efter var jag gravid. En vecka efter det blödde jag igen. Inte mycket men tillräckligt för att jag skulle tro att det var över…IGEN. Men ett ultraljud i V.7 visade på ett tickande hjärta OCH makabert nog en liten blödning till. Slemhinnor sa den okänsliga ultraljudsläkaren.

Min graviditet var ett töcken av illamående, småblödningar och en känsla av att allt skulle gå åt helvete. Hela tiden. Aldrig njöt jag. Aldrig gladdes jag. Jag gick över 10 dagar på min graviditet. 6!!!!! Gånger åkte vi till BB för att övertala dom att sätta igång mig. Jag var säker på att jag (likt en väninna) skulle förlora mitt barn på övertid. Jag grät, jag skällde och skrek att jag bestämde över min kropp. Ingen satte igång mig! Barnet måste få komma naturligt sa läkaren. FUCK YOU, det är ditt fel om det dör tänkte jag.

Dagen D kom. Värkarna rev och jag hade helt glömt hur det kändes. Jag grät och skakade. Gick på toaletten och blödde som en stucken gris. ”Ring till förlossningen” sa jag till maken. Normalt men kom in sa förlossningen. Med en och en halv minut mellan värkarna kom jag in. Fortfarande säker på att jag skulle förlora honom på målsnöret.

Efter 21 timmars förlossning kom han till slut. 5 kg tung och 54 cm lång. En gigant. Det första mina ögon letade efter var om han andades, han var blå men började gråta ganska så snabbt. I den sekunden släppte allt. Efter alla missfall, efter all hopplöshet, efter all längtan, efter allt gråt, efter all oro så fanns han här. Han andades, han såg frisk ut, han fanns på riktigt. Att få se Tony bli pappa var det finaste jag sett i mitt liv. Allt i hans kroppsspråk, ni vet när en person förändras på en sekund. Det var så vackert så jag har svårt att glömma just den stunden. ”Varsågod” viskade jag. ”Vi gjorde det”.

Kommentera

  1. Mia Larsson

    Åhhhh….nu fulgråter jag tyst här i sängen….ojojoj vad du skriver så det berör gumman.Glad att han finns hos er och förgyller ert liv.Kram gums ♥

  2. Sofie

    Å herregud så fint! Tjuter så sonen undrar varför mamma är ledsen 🙂 Du är så härlig som delar med dig av ditt liv, tack!

  3. Åsa

    Tack för att du delade med dig av din historia och jag är så glad att allting gick bra tillslut och er fina Milo fick komma till er.

    /Åsa

  4. sofia208

    Vilken historia Nina! Det är sannerligen inte ”bara” att bli med barn inte. Man tror att det skall gå på ett pök och sen är det klart, men det tar längre tid än så och ibland kan man behöva söka hjälp inom sjukvården för att hjälpa naturen på vägen 🙂 Tack för att du delar med dig av din historia!

    Kramar

  5. Elin

    Det är sååå bra att du skriver om hur jobbigt det var för er och hur ledsen du/ni var. Det var precis vad jag hade behövt läsa när jag och Micke kämpade för Elsa. För oss tog det 4,5 år från det vi började till dess att hon kom ut. En mycket lång tid fylld med starka känslor. Man pendlade mellan att vara hoppfull-överlycklig-till djupaste förtvivlan.
    Det hade varit bra under den tiden att få läsa någonting sånt här ärligt, hemsk men samtidigt fin text om hur någon annan kämpade. Inte för att jag önskar någon den hopplösa förtvivlan som barnlöshet kan innebära, utan bara att få höra att jag inte var ensam med att känna som jag gjorde. Varje gång ett embryo hade satts in (IVF) och det inte gick som det skulle så kändes det ju som att förlora ett barn. För varje gång det inte lyckades så kändes det som att chansen till ett biologiskt barn minskade dramatiskt!
    Det enda man fick höra från omgivningen var att jag skulle slappna av så skulle det fungera sedan, för det hade alla hört att så var det… De som verkligen frågade hur jag mådde under den här tiden kan jag nog räkna på ena handens fingrar. Min räddning kom när jag efter ett missfall fick gå och prata med en kurator. Efter det bestämde vi oss för att göra ett längre uppehåll i försöken.
    Elsa var våran sista ”fria insättning” och jag är evigt tacksam för att hon bestämde sig för att stanna kvar i magen! Alla barn är otroligt fina gåvor!

    Stort tack för att du delar med dig! Kram kram

  6. Ella

    Åååh vilken fin historia! Historian fick i alla fall ett otroligt lyckligt slut! I love happy endings!
    Beklagar att du var tvungen att gå igenom all den skiten! Men kanske va det meningen? Kanske skulle du ha just detta barn och ingen av de andra. Usch.. låter lite hemskt att säga så när man läst vad du gått igenom. Hur lång tid tog hela processen ca? Från ”nu provar vi att skaffa barn” till att Milo kom?
    Hur träffades du och din man förresten? Tror jag har missat den historian någonstans. Hade ni inte bröllopsdag alldeles nyss?

    Väldigt bra skrivet i alla fall! Den fick ju allt ett lyckligt slut!

  7. Klara Nygren

    Blir så berörd av din berättelse om hur ni fått kämpa för att få eran prins Milo! Måste ha varit ett helvete med alla missfall..:( .Jag har själv aldrig upplevt ett missfall, men kan ”bara” tänka mig hur det är att mista sitt barn som man kämpat så för att få!
    Vilken LYCKA det måste ha varit när Milo äntligen kom till er !!!!!
    Stor kram från en trogen bloggläsare!

  8. Johanna

    Så gripande och vackert… har ju hängt här länge och läst år efter år…

    Men det är alltid så jag blir helt pipig av att läsa om eran kamp ♥

  9. Mallan

    Men herre vad du skriver så det går rakt in i hjärtat. Farligt att läsa sånt på bussen! Han är verkligen en charmig liten kille och söt som socker! Stor kram <3

  10. Nina

    Herregud vad jag känner igen mig i din berättelse.
    Vi har fått kämpa i 4 år vardera för att få våra två flickor.
    12 missfall har jag haft allt som allt och i juni förra året efter många om och men föddes äntligen vår andra dotter efter en graviditet med tusen rädslor och tårar för att nånting skulle gå fel. Hon var så vacker. Så perfekt!
    Tyvärr varade inte lyckan så länge…Vi förlorade henne den 10 augusti i plötslig spädbarnsdöd. Jag vaknade bara en helt vanlig morgon och hittade henne död. Vår helt friska, spralliga och glada lilla unge.

    Nu sitter vi här med en stor tomhet i kroppen.
    Inget barn i världen kan ersätta vår lilla Minéa, men vi vill få ett till barn. Vi vill ge vår dotter ett levande syskon. Vi vill få tillbaka ljuset och glädjen i vårt liv igen.
    Så alltså har vi startat bäbisverkstan igen. Vi är inne på tredje försöket nu, väl medvetna om att det här kan ta tid.
    Hoppas för allt jag är värd om ett stort fett plus runt påsk nångång och ett litet pyre som för stanna, växa sig stor, födas och leva.
    Men ibland blir det inte som man vill och gudarna ska veta att det inte är lätt att få barn alla gånger!

    Kram!

  11. fibrolillemor

    Å jisses! Jag var inte med då. Sitter med tårar i ögonen och nackhåren på ända och läser!
    Vilken jäkla pärs!!
    Usch!
    Så glad för er att underbara Milo tittade ut till slut som en giganternas gigant 🙂
    Kram!!
    / minimamsen

  12. Mamma Maria

    Oj, vilken historia. Det är konstigt att man förväntar sig att allting ska gå så lätt, att graviditeten ska vara underbar och allt sådant, men oj va härligt att höra att du födde en frisk pojk.

  13. Frida

    Sitter här med tårar som bränner innanför ögonlocken… Så fint du skriver. Dina texter berör.
    Kramar till dig!

  14. Alexandra Sjöberg

    Läser och blir så berörd… så hemskt och sorgligt att behöva gå igenom alldeles för många missfall, man kan inte förstå hur det känns men man kan ana… ångest.

    Men sen kom han, er tredje prins och jag vet hur mycket lycka han sprider både hos storebrorsor, föräldrar, släkt och vänner.
    Underbart!

    <3
    Kram!!!

  15. Petra

    Åh herregud! Nu lipar jag en skvätt.. Så härligt det måste ha varit när milo äntligen kom till er! Är själv mammaledig med mitt första barn just nu, som inte heller kom till världen helt smidigt. Tack för din blogg och att du delar med dig av ditt liv! Kram!

Visa alla 27 kommentarer
×

Niiinis Kitchenlife

Nina "Niiinis" Hermansen är entrepenör, influencer och receptkreatör. Deltagit i Hela Sverige Bakar 2012. Driver en av Sveriges största bak/mat-bloggar. Välkommen att ta del av massor med goda recept och livet!

Bloggen driftas av:
Cure Media - Influencers