Nu satte du lunchkaffet i vrångstrupen va? Eller så svimmade du av kontorsstolen.
Nej, jag är INTE gravid. Däremot är det idag på dagen 5 år sedan jag gick ut på bloggen och berättade att jag var gravid med Milo. För exakt 5 år sedan var det denna överskrift som stod på bloggen. Det inlägget kan du läsa HÄR!
Milo 2 dagar gammal, Milo på min mage i samma sekund han kom ut och jag i bilen på väg till förlossningen.
Ni som läst hos mig en längre tid vet ju att det inte blev lite extra mycket ligga runt ägglossning och ett streck på en sticka för att skaffa Milo. Det blev ett H E L V E T E. Jag var naiv nog, trots 2 utomkvedshavandeskap tidigare i livet, att tro att det bara skulle gå vägen, smidigt och på en gång, varför skulle det inte göra det när jag redan hade två? Efter en lång betänketid om huruvida jag ville skaffa mig en trea med min nya man eller inte så föll det som en självklarhet att tillslut göra honom till pappa. Men så jäkla fel man kan ha? Det var inte alls lätt, det var vidrigt.
Liggat kunde vi och allt som hörde till. Tajming, varannan dags ligga och se till att simmarna var pigga och krya. Sen började en galen observation på diverse graviditetssymtom. Kissnödig? Halsbränna? Stick i livmodern? Svullen pulla? Trött? Illamående? Listan kunde göras lika lång som kinesiska muren. Jag knarkade även teststickor på nätet, jag handlade vid ett tillfälle 100 pack graviditets test! Ni hör ju själva, går det ens att kissa på 100 stickor på en livstid? Jag tror jag hann kissa på 75% av dom. Till slut blev det också som en drog. 1 vecka innan beräknad mens började jag kissa. Morgonkissa. Sen smällde jag på lampan vid 4 blecket, väckte maken med en kissticka i fejset: ”Är det inte ett litet streck där?”
Strecket kom. Både 1,2 och 3 ggr. Men lika fort som stickan blev blå så var det över efter några veckor. Blodet rann längs benen och embryo-helvetet hade än en gång bestämt sig för att inte stanna. Första gången hann vi berätta det för 2 förväntansfulla storebröder som hoppade jämfota på självaste julafton. Vid trettondagen var allt över. Jag hann att hålla tal på min bästa väns militärbröllop SPIKNYKTER där jag druckit alkoholfritt vin under hela kvällen, för att morgonen därpå vakna av ett blodbad i sängen. Jag satt och grät i timmar på toalettgolvet. Resan på 30 mil hem var ett helvete. Jag hann att börja känna glädje för att äntligen få göra maken till pappa, se hans stolta ögon över att hans bebis låg i min mage för att andra sekunden känna ett stick i livmodern, gå på toaletten för att återigen se det där röda blodet förstöra hans dröm.
Efter en rad utredningar senare hittades inget direkt fel. Makens simmare var tipp topp men mina hormoner hade börjat ge upp av alla missfall. Hur länge skulle man orka? En mörk kväll sa jag till maken att han skulle gå vidare i sitt liv. Jag kunde ändå inte ge honom något barn. Jag var beredd på att släppa honom….av kärlek….och en önskan om att få se honom lycklig på håll över att ha blivit pappa. Efter diskussioner som inte lutade åt min önskan bestämde vi oss för att försöka en sista gången. En privatklinik kontaktades och jag fick medicin. ”Nu när du blir gravid börjar Du med dessa vagitorier så ska du se att det blir bebis även för er” sa den gråhåriga farbrorn till läkare. Två veckor efter var jag gravid. En vecka efter det blödde jag igen. Inte mycket men tillräckligt för att jag skulle tro att det var över…IGEN. Men ett ultraljud i V.7 visade på ett tickande hjärta OCH makabert nog en liten blödning till. Slemhinnor sa den okänsliga ultraljudsläkaren.
Min graviditet var ett töcken av illamående, småblödningar och en känsla av att allt skulle gå åt helvete. Hela tiden. Aldrig njöt jag. Aldrig gladdes jag. Jag gick över 10 dagar på min graviditet. 6!!!!! Gånger åkte vi till BB för att övertala dom att sätta igång mig. Jag var säker på att jag (likt en väninna) skulle förlora mitt barn på övertid. Jag grät, jag skällde och skrek att jag bestämde över min kropp. Ingen satte igång mig! Barnet måste få komma naturligt sa läkaren. FUCK YOU, det är ditt fel om det dör tänkte jag.
Dagen D kom. Värkarna rev och jag hade helt glömt hur det kändes. Jag grät och skakade. Gick på toaletten och blödde som en stucken gris. ”Ring till förlossningen” sa jag till maken. Normalt men kom in sa förlossningen. Med en och en halv minut mellan värkarna kom jag in. Fortfarande säker på att jag skulle förlora honom på målsnöret.
Efter 21 timmars förlossning kom han till slut. 5 kg tung och 54 cm lång. En gigant. Det första mina ögon letade efter var om han andades, han var blå men började gråta ganska så snabbt. I den sekunden släppte allt. Efter alla missfall, efter all hopplöshet, efter all längtan, efter allt gråt, efter all oro så fanns han här. Han andades, han såg frisk ut, han fanns på riktigt. Att få se Tony bli pappa var det finaste jag sett i mitt liv. Allt i hans kroppsspråk, ni vet när en person förändras på en sekund. Det var så vackert så jag har svårt att glömma just den stunden. ”Varsågod” viskade jag. ”Vi gjorde det”.
Åh herregud! Nu lipar jag en skvätt.. Så härligt det måste ha varit när milo äntligen kom till er! Är själv mammaledig med mitt första barn just nu, som inte heller kom till världen helt smidigt. Tack för din blogg och att du delar med dig av ditt liv! Kram!
Läser och blir så berörd… så hemskt och sorgligt att behöva gå igenom alldeles för många missfall, man kan inte förstå hur det känns men man kan ana… ångest.
Men sen kom han, er tredje prins och jag vet hur mycket lycka han sprider både hos storebrorsor, föräldrar, släkt och vänner.
Underbart!
<3
Kram!!!
Åh så fint skrivit om längtan efter barn! Och lyckan när önskan äntligen slår in!
Sitter här med tårar som bränner innanför ögonlocken… Så fint du skriver. Dina texter berör.
Kramar till dig!
Åh! Nu kommer det tårar. Jag ryser så fint!
Din text berör. Fina fina Nina!
Oj, vilken historia. Det är konstigt att man förväntar sig att allting ska gå så lätt, att graviditeten ska vara underbar och allt sådant, men oj va härligt att höra att du födde en frisk pojk.
Åh vilken gripande berättelse!! Tack underbara du för att du delar med dig. Kram
Å jisses! Jag var inte med då. Sitter med tårar i ögonen och nackhåren på ända och läser!
Vilken jäkla pärs!!
Usch!
Så glad för er att underbara Milo tittade ut till slut som en giganternas gigant 🙂
Kram!!
/ minimamsen
Herregud vad jag känner igen mig i din berättelse.
Vi har fått kämpa i 4 år vardera för att få våra två flickor.
12 missfall har jag haft allt som allt och i juni förra året efter många om och men föddes äntligen vår andra dotter efter en graviditet med tusen rädslor och tårar för att nånting skulle gå fel. Hon var så vacker. Så perfekt!
Tyvärr varade inte lyckan så länge…Vi förlorade henne den 10 augusti i plötslig spädbarnsdöd. Jag vaknade bara en helt vanlig morgon och hittade henne död. Vår helt friska, spralliga och glada lilla unge.
Nu sitter vi här med en stor tomhet i kroppen.
Inget barn i världen kan ersätta vår lilla Minéa, men vi vill få ett till barn. Vi vill ge vår dotter ett levande syskon. Vi vill få tillbaka ljuset och glädjen i vårt liv igen.
Så alltså har vi startat bäbisverkstan igen. Vi är inne på tredje försöket nu, väl medvetna om att det här kan ta tid.
Hoppas för allt jag är värd om ett stort fett plus runt påsk nångång och ett litet pyre som för stanna, växa sig stor, födas och leva.
Men ibland blir det inte som man vill och gudarna ska veta att det inte är lätt att få barn alla gånger!
Kram!
Men herre vad du skriver så det går rakt in i hjärtat. Farligt att läsa sånt på bussen! Han är verkligen en charmig liten kille och söt som socker! Stor kram <3
Vilken lycka att allt gick bra! <3 Har själv mist ett barn i vecka 27 och det gör väldigt ont.. Stor kram
Vilken historia! En dag ska jag berätta min, men har svårt att sätta ord på den!
Gaaaahhh nu gråter jag på jobbet 😉
Så fint och så vackert, livet är underbart.
Så gripande och vackert… har ju hängt här länge och läst år efter år…
Men det är alltid så jag blir helt pipig av att läsa om eran kamp ♥
Blir så berörd av din berättelse om hur ni fått kämpa för att få eran prins Milo! Måste ha varit ett helvete med alla missfall..:( .Jag har själv aldrig upplevt ett missfall, men kan ”bara” tänka mig hur det är att mista sitt barn som man kämpat så för att få!
Vilken LYCKA det måste ha varit när Milo äntligen kom till er !!!!!
Stor kram från en trogen bloggläsare!
Vilken fantastisk berättelse!
Blev helt tårögd. 😀
Snyft…vilken underbar historia! All kärlek till dig o din familj. Kram
Åååh vilken fin historia! Historian fick i alla fall ett otroligt lyckligt slut! I love happy endings!
Beklagar att du var tvungen att gå igenom all den skiten! Men kanske va det meningen? Kanske skulle du ha just detta barn och ingen av de andra. Usch.. låter lite hemskt att säga så när man läst vad du gått igenom. Hur lång tid tog hela processen ca? Från ”nu provar vi att skaffa barn” till att Milo kom?
Hur träffades du och din man förresten? Tror jag har missat den historian någonstans. Hade ni inte bröllopsdag alldeles nyss?
Väldigt bra skrivet i alla fall! Den fick ju allt ett lyckligt slut!
Jag blev riktigt rörd av din berättelse. Tack för att du delar med dig. Kram
Jag känner tårarna komma.. Din berättelse berör så mycket. Ett mirakel är han, er Milo! <3 Kram
Det är sååå bra att du skriver om hur jobbigt det var för er och hur ledsen du/ni var. Det var precis vad jag hade behövt läsa när jag och Micke kämpade för Elsa. För oss tog det 4,5 år från det vi började till dess att hon kom ut. En mycket lång tid fylld med starka känslor. Man pendlade mellan att vara hoppfull-överlycklig-till djupaste förtvivlan.
Det hade varit bra under den tiden att få läsa någonting sånt här ärligt, hemsk men samtidigt fin text om hur någon annan kämpade. Inte för att jag önskar någon den hopplösa förtvivlan som barnlöshet kan innebära, utan bara att få höra att jag inte var ensam med att känna som jag gjorde. Varje gång ett embryo hade satts in (IVF) och det inte gick som det skulle så kändes det ju som att förlora ett barn. För varje gång det inte lyckades så kändes det som att chansen till ett biologiskt barn minskade dramatiskt!
Det enda man fick höra från omgivningen var att jag skulle slappna av så skulle det fungera sedan, för det hade alla hört att så var det… De som verkligen frågade hur jag mådde under den här tiden kan jag nog räkna på ena handens fingrar. Min räddning kom när jag efter ett missfall fick gå och prata med en kurator. Efter det bestämde vi oss för att göra ett längre uppehåll i försöken.
Elsa var våran sista ”fria insättning” och jag är evigt tacksam för att hon bestämde sig för att stanna kvar i magen! Alla barn är otroligt fina gåvor!
Stort tack för att du delar med dig! Kram kram
Vilken historia Nina! Det är sannerligen inte ”bara” att bli med barn inte. Man tror att det skall gå på ett pök och sen är det klart, men det tar längre tid än så och ibland kan man behöva söka hjälp inom sjukvården för att hjälpa naturen på vägen 🙂 Tack för att du delar med dig av din historia!
Kramar
<3 <3 <3 FINASTE NINA!!!
Som fler av mig skrivit förut, herregud.
Tack för att du delade med dig av din historia och jag är så glad att allting gick bra tillslut och er fina Milo fick komma till er.
/Åsa
Å herregud så fint! Tjuter så sonen undrar varför mamma är ledsen 🙂 Du är så härlig som delar med dig av ditt liv, tack!
Åhhhh….nu fulgråter jag tyst här i sängen….ojojoj vad du skriver så det berör gumman.Glad att han finns hos er och förgyller ert liv.Kram gums ♥