Måste klargöra en sak….

Så att det VERKLIGEN INTE missuppfattas! Sånt här är väldigt VIKTIGT för mig och framförallt VIKTIGT att det inte kommer fram fel. Det har med det förra inlägget att göra och jag täntke att jag skriver ett helt inlägg om det så det inte blir galet. Kusin Ulrica frågade en fråga bland kommentarerna.

Kusin Ulrica skriver:

Det är väl helt 100% normalt att man inte vill vara ifrån sina barn.
Jag skulle inte säga att jag är en kycklingmorsa och inte att jag lever genom mina barn ( som en del tycker så fort man säger nåt ) utan att jag är en helt normal mamma som tycker om att umgås med barnen och saknar dom galet när jag är borta.

Känner du inte likadant för Elliot och Thedde när du är borta? För mig spelar det ingen roll vilken ålder det är, jag vill vara med mina kids så länge dom vill ha mig med.
Göra saker på egen hand är förstås supermysigt och behövligt, men att försöka koppla bort kidsen när jag är borta.. näe, det går helt enkelt inte.. och inte skulle jag vilja det heller. Det kommer många många långa år när kidsen flyttat ut, skaffat egna familjer osv.. då man inte kan umgås med dom likadant längre.. då kommer man ha varje kväll, varje helg endast med gubbstrutten och hitta på saker jämt och ständigt.. så så länge barnen vill så finns jag där 100%.

Så näe.. jag tycker INTE att du är larvig eller att det är något fel på dig.. tvärtom tycker jag det är helt sunt att känna som du gör!

Kram

Mitt svar på den frågan:

Som jag skrev så saknar jag ju Thedde och Elliot på samma sätt men det är annorlunda nu. Det har INTE med ålder att göra. Det beror nog på att jag är en separerad mamma från dom. Varannan vecka när dom är hos Magnus så ”kopplar jag bort” det lite. Mest för självbevarelsedriftens skull och för att jag höll på att bli uppäten av saknad. Det första åren som separerad så kom jag knappt igenom de barnlösa veckorna, åt inte, sov inte och mådde pyton. Tills jag insåg att vafan, såhär kan jag ju itne hålla på. Dom är hos sin pappa som dom älskar djupt och han tillbaka så varför sabba varannan vecka i mitt liv. Ingen mådde ju bättre av det. Så för att svara på det så kan jag koppla bort saknaden på ett annat sätt när jag vet att det är pappa-vecka. Men det sjuka är att när dom har mammavecka och jag åker så är saknaden exakt densamma. Konstigt va? Men jag tror att det är det där bortkoppleriet som står bakom detta. Sen att man inte kopplar bort rent känslomässigt, funderar hur det går i skolan, läxor, kompisar och att jag går och luktar på deras kuddar när dom är hos sin pappa är en annan sak.

Jag erkänner oxå att jag är jätteglad när dom stora kidsen vill vara med mig. Det är liksom inte så självklart längre. Man måste lirka sig in lite…. Flirta med att man bjuckar på nåt roligt och kanske en fika med godaste kladdkakan för att ens få se skymten av dom en lördageftermiddag! Huuu…. den dagen dom flyttar hemifrån för gott så kommer jag nog vara en blöt fläck under en period. Fy fan vad jobbigt. Ser INTE fram emot det…. NÄÄ!
Kram på dig!

Jag vill verkligen INTE att någon tror att jag saknar dom olika mycket för då skulle jag dö på riktigt! Så, då fick jag klargöra det, det var skönt i hjärtat minsann!!

PS: SNART KOMMER TÄVLINGEN UT PÅ BLOGGEN!