I eftermiddags efter promenaden från dagis så blev det en liten fika
för mig och Milo, bara vi på tu man hand. Milo hade värsta bästa ut-
sikten på bilar under tiden!
Här var bår fika. Kaffe för mig och festis och kaka för Milo. Kakan
sket han fulla fan i…. så 5 kr åt helvete 🙂 eftersom inte jag äter den!
Mysig måndagseftermiddag. Heldag på dagis hade
funkat alldeles utmärkt. Väl i affären så hamnade
jag bakom streckkodsmarodören… dax för ett Niinis
tyck & tänk inlägg! 🙂
Jaha, då har första arbetsdagen gått. Milo hade haft en kanondag på dagis och jag har hunnit med en hel del. Jobbar på hemsidan så svetten lackar, det är ju ett jäkla pillande och fixande och trixande. Men snart ska den väl vara redo för alla som är intresserade.
Hörrni, jag måste ta upp en sak. Ni vet det här med streckkod på varor i affären. Att man ska lägga dom sådär fint på bandet så att kassörskan bara kan blippa snabbt. Hur gör ni med det där?? Idag stod jag nämligen bakom en man på affären och köade med Milobebis. Som alla vet så har ju alla tuggummin och oftast oxå godis strategiskt placerats precis vid kassan så att 2 åringar ska se det där väldigt tydligt. Sen får man stå där och vara konsekventa morsan liksom. ”Nej lilla hjärtat, ingen godis idag. Bara på lördagar” jada jada jada. 2 åringar skiter i lördagar, dom vet fan inte ens vad lördagar är för nåt! Sen fortsätter man sådär. Har man sen varit på en promenad innan så immar brillorna igen, svetten rinner på ryggen och man vill springa ut från affären så folk ramlar som käglor till höger och vänster av min brassande vagnfärd. Men då förstår ni så står Bengt 52 år framför mig som hört att man minsann ska hjälpa kassörskan med att blippa varorna. Han lägger vara efter vara snyggt och prydligt på bandet och det tar tiiiiiiid, det tar en djävulsk tid med tanke på att Bengan minsann inte vet exakt VAR dessa streckkoder sitter på varje vara. Han vänder och vrider dom tills han skiner upp då han hittar den där randiga saken, sen placerar han den fint på bandet med streckkoden uppåt. En och en. Det blir kanske 1 meter mellan varje vara, ibland 1,5 meter. Men ändå så står Bengan där och vänder och vrider smörpaketet för att liksom ”HEPP…där var du din lilla rackare till streckkod” reaktion för varje vara. Man ser att kassörskan liksom sitter där och ba: ”GÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄSP…. ro hit varorna för helvete jag hittar nog streckkoden ändå!! Bakom står jag och känner hur det börjar till att pyra ur öronen, hur jag vill kasta undan Bengan från kön och säga åt honom att låta frugan handla istället. GAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!! Vad i helvetes jävla gubbjävel…. radda upp varorna för faaaan!
Jag måste veta hur viktigt detta är för kassörskorna? Blir det inte så att man lär sig var varje streckkod sitter på varje vara när man arbetar med det varje dag? Jag ska ärligt säga att jag faktiskt oxå placerar varorna med streckkoden uppåt så att det ska bli enklare. Men hittar jag den inte direkt så lägger jag varan på bandet och så är det bra med det. Varorna åker fram tätt på bandet och ingen ska behöva stå med svettiga igenimmade brillor och en galen unge bakom mig och vänta. Har jag fel? Jag hajjar att man ska hjälpa till men kan det inte bli lite too mutch letande av dessa streckkoder ibland?!
Huuuh… nu får jag väl arga kommentarer från nån som arbetar på ICA och tycker jag tillhör en av idioterna som ”FAN INTE HJÄLPER TILL ALLS!” eller nåt. Men jag undrar vad man föredrar som kassörska. Sitta och vänta på varorna eller bara göra det själv? Är inte hela upplägget med en kassa att det ska gå ganska så snabbt? Eller är upplägget att hjälpa till?!
INPUTS?