Jaaaaaaaa må han leeeeeeeeeeeva!!! Ja må han leeeeva! För 2 år sen hade äntligen den dagen vi väntat på så länge kommit. Husbandet hade längtat, hoppats och trott att ”Nu är det nog dax” ett antal gånger. Dock alltid för att bli lite besviken när det inte blev så! Kl 4 (som igår) satte värkarna igång och kl halv 2 på natten åkte vi in för att äntligen få föda fram vår lilla Milobebis som vi så länge längtat efter.
Exakt den här tiden höll epiduralen som bäst på att värka. Jag hade bett personalen om ursäkt ett antal gånger och låg och återhämtade mig efter att ha haft värkar i 19 timmar och äntligen fått den där epiduralen som funkade. Då visste jag inte att snart skulle det det riktiga arbetet börja. När det skulle kännas som att jag skulle bajsa på mig vilken sekund som helst för att trycket neråt var så enormt. Jag hade precis fått veta att vi troligtvis väntade en väldigt stor pojke och att jag därför inte skulle få stå och föda som jag ville! Jag var nervös men sååå förväntansfull att äntligen få göra kärleken i livet till pappa.
Klockan kvart över 12 såg barnsmorskan att NU är hon öppen 10 cm, det är dax att föda barn på riktigt. Jag gav upp många gånger på vägen när jag av trötthet inte längre orkade pressa. Men serru, där fanns en barnmorska som visste hur man skulle pumpa ur det sista krafterna på en arg finska som låg och var på väg att kapitulera totalt!
När jag för 100:de gången säger att jag inte vill längre, att jag inte kan, att jag inte orkar så tittar hon på mig och säger:
”Så vad vill du vi ska göra? Ska vi packa ihop hela skiten och gå hem hela högen eller ska du ta i för kung och fosterland och trycka fram den här pojken som nu måste komma ut?” sa hon med bestämd röst.
Jag blev stum och pep fram ett:
”Ok, jag försöker väl ett tag till då!”
Sen tröck på jag på utta helvete….. herregud, jag har aldrig i hela mitt liv tagit i så mycket och jag trodde på riktigt att mitt huvud skulle spricka men jag sket i det. Bara han kommer ut. Och det gjorde han.
Kl 12.45 kommer en flämtande, pipande, stor, lite blå pojke på nästan 5 kilo. Han var så tagen av sin färd och sitt dygn i min mage. Han låg där länge och väl och betraktade oss, och den här kalla världen han hamnat i. Hans pappa grät floder och kunde inte tro att det var sant, jag grät floder och kunde heller inte tro att det var sant. Vår lilla gosse, en alldeles perfekt pojke med kolsvart kräftspa luktande hår. Ja, hans hår luktade kräftor, vi vet inte varför!? Haha… konstigt va?!
Idag fyller han 2 år! Han har fått massor av presenter under hela dagen och vi har tagit bilder på allt. Han leker med sina saker för glatta livet och förstår nog att idag är en allldeles speciell dag!
Vi älskar dig lilla hjärtat ♥. Tack för du kom till oss! Grattis på din stora dag!
// Mamma, Pappa, Thedde & Elliot