Nu har vi sjungit, hela familjen. T.o.m Milobebis. Vår lilla mellanpojke har
sin stora dag idag. Nu har han precis lämnat för att åka till skolan, sprallig
som aldrig förr såklart!
För 12 år sen vaknade jag en morgon. Jag hade dagen innan varit på överburenhetskontroll och fått svaret att vi båda mådde alldeles för bra för att sätta igång något. Det var på beräknad födsel +15. Jag var sprängsfärdig, tvärless och grät. På morgonen var i alla fall inte allt som det skulle.
Jag mådde jättedåligt, hade svårt att andas, fick liksom kippa efter luft. Vi bodde hos mina föräldrar eftersom vi höll på att bygga hus, Magnus… Elliots pappa hade redan åkt till bygget. Vi hade bott där sen junimånad, nu var det oktober. Mamma tyckte jag skulle ringa BB. Jag ringde och fick svaret att jag skulle komma in. Det var bara att ringa tillbaka Magnus som kom hem med stora ögon och fattade ingenting. Han hade ju åkt för nån timme sen och då var allt lugnt.
Väl inne på BB konstaterades det att Elliot mådde väldigt dåligt där inne i magen. Jag kunde inte sitta upprätt förrän hans hjärtslag gick ner drastiskt. Under 80 slag i minuter vilket inte alls var bra. Det pratades om akut kejsarsnitt över mitt huvud när jag började gråta. ”JAG VILL INTE!!!” hulkade jag fram! Jag ville föda normalt till varje pris, varför vet jag inte. OK, jag fick försöka normalt först men minsta lilla reaktion från bebis så skulle det bli snitt, sen var jag tvungen att halvligga, inte sitta för då dippa hjärtslagen. Det var trångt för honom, och navelsträngen var runt halsen! Det visste vi inte då. Sedan sattes det igång, klockan var 1 på eftermiddagen. Dropp in i handen, värkstimulerande. Värkarna var stenhårda och jag minns att jag tittade på Magnus och utbrast: ”Hur kunde jag vara så inihelvets dum i huvet och utsätta mig för detta ännu en gång?” sen grät jag floder. Året var 1998 och jag var 26 år.
Vi kämpade på och det visade sig att det löpte på bra. Jag öppnade mig i rasande fart och redan när klockan visade 3 minuter över 3 ville han ut. Med navelsträngen runt sin hals for han ut. En jättestor rosa bebis som lades på min mage. Jag grät och skakade av adrenalinet, Magnus grät och kunde inte fatta hur stor han var. 4500 gr och 53 cm lång. Jättefina värden fast han mått lite tjyvens i magen. ”Hon har snoooooooooooooooooooooppp” skrek jag rätt ut i luften när jag fick se snoppen. Vi var så säkra på en liten jänta eftersom jag mått så pissigt under hela graviditeten. Men det var en härlig liten kille till.
En Elis (efter sin gammelfarfar) Elliot (mammas påhitt) var född. Åh vad vi älskade dig från första stund. Vilken fin bebis vi hade fått, en stor rund rosa bebis.
Det är 12 år sen idag. 12 fina år med min underbara lilla kille. GRATTIS från djupet av mitt mammahjärta älskade älskade unge!!!