Mars månad år 2006 spelade jag min sista match, det var oxå sista gången jag hade mina målvaktskläder på mig. Vi hade precis blivit utslagna från div 1. Jag hade en värkande rygg av alldeles för muycket träning och match de sista månaderna. Jag slutade för att jag inte längre hade tid som ensamstående och så var jag trött i min kropp.
Idag minns jag det som SKITKUL rakt igenom….
Igår stod jag på innebandyplanen igen. Fullmunderad med målvaktsstället och masken på. Jag var med damerna på deras träning efter att ha fått några förfrågningar. Ont om målvakter har dom och så tycker min kompis Pillan som tränar laget att jag ska hålla igång lite. 😉 Helt riktigt!
Det var som att cykla, det var som att jag stod i målet i förra veckan senast. DOCK med en liten modifiering. Min hjärna var där fullt ut, tankesättet vad gäller allt i mitt målvaktsspel var precis som förut. MEN…och ett sjujäkla stort MEN. Min kropp var inte där, min smidighet var inte där, min snabbhet var inte där! Nej, inte alls….men den ville massor! Jag gjorde en del jäkligt schyssta räddningar och fick faktiskt höra att det gick riktigt bra för mig, men finne som jag är så vill jag vara BÄST direkt! Jag vill att jag ska vara exakt så bra som jag var när jag slutade. Det känns inte som en omöjlighet, får jag bort mina kvarvarande 12 kilo så kommer jag säkert att bli mycket smidigare, snabbare och kanska hitta formen igen! Men då krävs träning, TRÄÄNING!! Utta bara helvete oxå!!
Nu sitter jag här med en fruktansvärd smärta i ryggen (det får mig att minnas varför jag la av oxå). Jag har knäckt till den på nåt sätt, det var när jag försökte göra en knut på min kropp och göra en räddning, då knakade det till. Så nåt har hänt, vet bara inte vad…ont gör det. MEN…det går över… det gör det alltid. Det är bara det att jag blir lite frustrerad, för nu vill jag ju träna flera gånger, fortsätta lite då och då. Ni vet BLODAD TAND!
