Jag läser ju som sagt tidigare Vimmelmammans blogg…..
Nu väntar ju hon på besked från sin läkare om det nu är så att hon har metastaser i levern eller om det bara är ofarliga kranskärl…. det handlar alltså om cancer. En vidirg hemsk sjukdom som skövlar alldeles för många människoliv….
Man tycker ju att ett sånt besked inte får dröja vidare värst länge. Men vet ni?? Det gör det…. alldeles föööör länge om jag får säga!
Det är en sak som rör min familj jag valt att inte ta upp på bloggen…. MEN nu gör jag det.
Min pappa hade gått omkring med en knöl strax under käklinjen alldeles för länge tyckte både jag och mamma och tvingade finngubben att besöka läkaren. Han blev såklart vidareslussad då knölar ju faktiskt kan vara riktigt farliga. Han blev vidareslussad till Uppsala. Jag hade precis fått veta att jag var gravid (mars 2008)….. jag ville följa med pappa och gjorde det när det blev dax att ta biopsi på den där knölen.
"Det tar väl ett par veckor att få svar" sa läkaren.
Vi väntade några veckor…. och några till….och sen några till…. sen ringde läkaren.
"Ja, vi kan inte riktigt säga vad knölen är för något men det vi tror är att det är ett spottkörtel som blivit inflammerad. Nån cancer ser vi inte i nuläget…."
Piuuuh, vi blev en aningens lättade och kände att vi sakta kanske kunde börja njuta av min graviditet efter illamåendet försvunnit och pappa troligen inte hade något farligt i sin knöl. Ja, så länge tog det att få svar….
I juni fick han sin tid för operation av knölen eller spottkörteln. Operationen är lite riskabel då man har en masssa nerver som löper just där… vi var såklart jätteoroliga för att pappas ansikte skulle bli förlamat eller nåt sånt. Operationen gick jättebra. Lite sned mun men det var allt….
Dock så fick vi inga goda nyheter då de visade sig att det inte var någon spottkörtel utan en lymfkörtel som var så svullen. Nu fanns plötsligt cancer-risken där igen. Lymfkörtelcancer! Jag har aldrig googlat så mycket på cancer som då…. oh herregud! Vi var såklart utom oss av oro allihop…min graviditet kändes så långt borta nu när pappa kanske var allvarligt sjuk!
Knölen skickades på analys och svaret skulle komma inom nån vecka. Innan pappa skulle åka på semester. Tror ni att det gjorde det??? NOPE…i helvete heller! Jag var galen….. hur i helvete kan man hålla nån på sträckbänken såhär undrar jag??
Min pappa hör till sorten som inte ringer o tjatar. Skulle aldrig falla honom in…. dessutom förbjuder han mamma att göra detsamma. På semestern hade han snällt bett mamma att släppa det där och njuta av semstern istället. Vet ni, min pappa är kapabel till det… för han oroar sig aldrig för något i förskott! En sund vana tycker jag…
Men vi andra klättrade på väggarna!!
Veckorna gick….. och ingen ringde……
I augusti fick pappa ett brev. Fattar ni??? Hur kan Juni bli Augusti??
Ananlysen visade inte på någon cancer. Troligen en sjukdom som heter Sarkoidos. QÄ??? Vi fatta ingenting…. Fram me datan o googla febrilt igen! En bindvävssjukdom som sätter sig på olika delar av kroppen, inte dödlig på något sätt och som oxå förklarade pappas krämpor sen flera år tillbaka.
Dock så ville de kolla hjärtat samt borelia…för diagnosen var fortfarande trolig. Dessutom finns den i 2 olika sorter, en akut som går att behandla och en kronisk som tyvärr inte går att behandla! Sedan skulle en lungröntgen göras för att se om de nu var sarkoidos.
Inget svar kom….. nu pratar vi alltså september!! I september togs alla prover…och sen blev det tyst igen.
När januari kom och vi fortfarande inte hade fått svar LACKADE JAG UR!! Jag hade en bebis hemma och när detta drog igång hade jag precis fått veta att jag var gravid! WTF!! Sa till mamsen att nu skiter jag i farsan. Ro hit numret så ringer jag!!
Det gjorde jag!
"Hej, Nina heter jag och är dotter till Reijo. Han har blviit utredd i snart 1 års tid…. Trolig diagnos är sarkoidos men vi vet fortfarande inte! Hur kan detta vara möjligt??? Hur kommer det sig att han gjorde de sista proverna i semptember men att vi fortfarande inte vet? Tänk om han behöver bli behandlad??"
"Oj, ja vänta här ska du se…. har du hans personnummer?"
"Ja.." o så gav jag det.
"Mmm… få se nu….. ja här hittar jag nåt….."
Lång tyst paus!
"Vad" säger jag?
"Ja, att han har sarkoidos, den kroniska. Inget på hjärtat, ingen borelia så någon behandling är inte aktuell!"
Vet än idag inte hur jag avslutade samtalet.
Men allvarligt talat!!! Vafan är detta?? Är det så att man missförstår så in i helvete o inte fattar när dom ska svara…. men vem i helvete ger ett svar efter 4 månader och inte förrän nån ringer o undrar? Det är ju människor vi pratar om…. Är det verkligen en sån nonchalans??
Idag är vi såå glada att pappa inte var allvarligt sjuk! Men herregud vad oroliga vi fått vara! Pappa är såklart oxå otroligt lättad, dessutom har han ju faktiskt fått svar på varför hans kropp mått så dåligt så länge och i så konstiga perioder.
Har alla de såhär när de ska få besked på något så hemskt som cancer? I så fall måste det ske en förändring! Det här är ju inte klokt….
Så…då vet ni vad som tyngt mig ganska så hårt under en rätt lång period. Kändes inte som jag var mogen att ta upp det på bloggen under tiden de begav sig…men idag när allt är "fine" så kan jag delge er detta.
ÄLSKAR DIG PAPPA!!