Milos ankomst!!

Ååååhhh….. heeeeeeeej alla fantastiska bloggläsare!!

Vilken respons vi fått och en massa underbara gratulationer. TACK ALLA FANTASTISKA NI!!!!

Ja till slut kom han ut vår alldeles underbara bebis…. vi är helt tagna hela familjen och han är så underbar så det gör ont i oss. Husbandet är totalt förändrad som människa säger han, han kunde ALDRIG tro att det skulle kännas så starkt som det gör!

Tänkte dra storyn för er!

Ja som sagt, det hela började till slut. Det var knappt så vi kunde tro det när det väl satte igång….
Jag var ju hos barnmorskan på morron, hon gjorde en hinnsvepning (nr 3 i raden) och skickade oss till Uppsala med protein i kisset. Det där proteinet hade plötsligt ramlat ur mig eller nåt för det fann inget i Uppsala. Hemskickade…..

Kände ändå på eftermiddan att nåt hände i min "lilla" mage. Vågade inte säga nåt till husbandet eftersom han är som han är….. Träffade en killkompis på fika som bott utomlands i 4 månader. Medan vi satt där så kändes det mer o mer…..
Vi åkte hem och vid sex på kvällen sa jag till husbandet o klocka lite. 7 minuter mellan alla….

Vid 10 på kvällen somnade jag i alla fall ifrån allt. Vaknade kl 23.30 av VÄRKEN FRÅN HELVETET!! Jag frusta o blåste redan i sömnen. Gick på toaletten o tänkte att det säkert inte var nåt på riktigt! Fick nästa på toaletten. Det hade oxå kommit blod o slem.

Husbandet knatade omkring hemma o släckte, klädde av sig och hoppa i säng.
"Gubben, vet inte om det är läge att gå o lägga sig nu" säger jag….
"Nähä, vadårå" säger han.
"Det är igång nu tror jag" klämmer jag ur mig.

Vi går o sätter oss i sängen och jag får nästa värk, då börjar jag gråta o skaka….. bara adrenalin antar jag eftersom det äntligen satt igång! Jag tar några värkar i sängen o dom är nere på 4 minuter. Vi ringer förlossningen o dom tycker att det bara är att komma in, fort!

När jag reser mig från sängen o ska börja packa det sista får jag värk på värk, var 30:e sekund. Vi båda får nog lite panik här o känner att vi måste ut till bilen fort. Hela vägen till bilen kommer dom var 30:e sekund. Väl i bilen lugnar som sig till var 4:e minut igen. SKÖNT! Jag lyckas mobilblogga, är så glad för det faktiskt…. o det var husbandet som uppmuntrade mig.

Väl i Uppsala o på parkeringen kliver jag ur bilen o det börjar med värkar var 30:e sekund igen. Husbandet stöttar hela vägen in till förlossningen.

Intagningsrummet med kontroll och allt det där….. barnmorksan tycker att jag har dåliga värkar o är tveksam om vi ska bli inskrivna. WHAT THE FUCK??? Jag blir nästan pissed här…. har jag dåliga värkar, jag som verkligen känner av dom som FAN!!

Besviken som få då hon säger att jag är öppen 2 cm. OH MY GOD…. this is going to be a long night tänker jag! Blir i alla fall inskriven och får duscha.

Duschar i 1,5 timme…. otroligt skönt till en början. Tills det börjar kännas förjävligt igen, värkarna drar i starkare o starkare. Undersköterskan som hette Dagmar gjorde i ordning vårt rum sådär mysigt med mysbelysning, värmde varma kuddar till mig som jag skulle ha i sängen o försöka sova lite mellan varje värk.

Tur att det hunnit bli advent så det fanns lite sånt här i rummet….:)

Väl i sängen så kändes det väl sådär, tycker nog att värkarna blev värre av att ligga men jag kämpade på. Fick akupunktur och tensapparat påkopplad. Öppen ca 4 cm vid kl 4 på natten.

Fötterna fulla av akupunktur!

Tensen påkopplad!

Tiden går o inget händer med öppnandet. Barnmorskan vill att jag ska sitta på en pilatesboll, slänger mig upp på den och tycker jag hanterar värkarna helt OK. Husbandet sitter tätt bakom och känns trygg….. jag flåsar och tar till lite lustagas! Äntligen så får man känna sig lite packad. Jag behövde BORT BORT BORT kändes det som…. rullar på bollen o försöker jobba ner Milobebis.

Den här bilden betyder sååå mycket SMÄRTA!!!!!

Efter många långa timmar och inget som händer, jag öppnas typ 2 cm på 3-4 timmar känner jag att jag är på väg att ge upp. Barnmorskan tar vattnet…. inte heller det sätter igång det hela. Efter ytterligare några timmar blir jag undersökt och jag öppnas fortfarande sakta. Jag ber om epidural. Efter många om o men där 2 narkosläkare får sätta den så lyckas till slut den kvinnliga o jag är i himmelriket o kan t.o.m stå upp!!

Uppstående med epidural. Här ser jag värkarna men dom känns mer som ett jättetryck bakåt. Som att man ska skita på sig hela tiden… huuuuuu!!!!

Här har det börjat göra förbannat ont igen, husbandet tar en sista bild på oss innan det sätter igång på rikgit. När Milo äntligen bestämt sig för att komma ut till oss……

Första bilden på vår lilla gosse! Några sekunder gammal…. den här känslan man har här vill jag återuppleva gång på gång. Större kick finns inte i livet…. fasicken, det finns INGET som slår det!! Där är så stort o så enormt så det går fan o tänka på knappt! Aaaahh..jag ryser…..

FANTASTISKT!!!!

Sen kom det vi längtat efter i många år!!

Fikabrickan som vi drömt om i alla dessa år som vi inte lyckats….. o titta… nu fick vi vår bricka. Vår bricka som betyder så mycket för oss….. symbolen för att vår älskade bebis kom till oss till slut!!

Slutligen en jättestolt och såååå trött pappa……vi var vakna i ca 48 timmar i sträck!